Dag 4 ” Om jag skulle få pengar för varje kurva och för varje berg vi åkt på idag så skulle jag vara rik i det här laget”
(Jag vet att jag särskriver stört mycket i min blogg men det är ingen jävla svenskauppsats så jag har inte orkat tänka på det, om det stör er så mycket så läs INTE)

I detta inlägg vill jag börja med att ge min modiga mamma en eloge. Under dom här tre fösta dagarna har hon klarat av att köra bil i svåra omständigheter, som varken hon eller jag någonsin kunde tänka oss att hon skulle klara av. Hon har kört bil i kaotisktrafik med hänsynslösa bilister, hon har åkt i brant uppförsbacke på en väg som är max en bilsbredd, hon har kört på en smal väg i sådant regn så att vattnet skapar vågor ner för gatorna. Vi såg absolut ingenting.

Nu ska jag berätta om våran dag.
Vi bestämde oss för att åka till Castelbueno som är en liten by högt uppe i bergen. För att ta oss väster ut måste vi åka igenom en kaotisk stad med vägar så smala att det knappt får plats en bil. Gårdagens lilla tur där var inte så lyckad så vi fasade för detta ögonblick. Men idag körde hon i bra takt, tog sina egna vägar men hittade ändå rätt. När vi kom ut ur staden så var mamma lagom kaxig och sa ”Nu kör jag som en Sicilianska, sätt på lite smörig Italiensk musik så jag kan få känna mig som en riktig Sicilianska” Det blev tillslut Italiensk Ulf Lundell.

Vi lyckades tanka utan att gå ut ur bilen och dessutom med bensin locket på fel sida. Det är nämligen så att det finns män på stationerna som tankar åt en. Våran taxi chaufför fösta dagen hade tankat och mamma hade uppmärksammat att man fick hjälp att tanka. När vi kom in på stationen så skrattade dom som jobbade åt oss vi tänkte att vi måste sett väldigt vilse ut eller något. Utan att fundera så mycket över det så körde mamma nöjt in bredvid ”bensinslangarna” men hon hade placerat sig så nära att hon inte kom ut, så hon vevade bara ner fönstret. Sedan visades det sig att hon kört på fel sida av tankarna så mannen som skulle tanka fick dra slangen runt hela bilen. Mamma tänkte inte på hur hon verkligen betedde sig som en ”överklass” nöjt sittandes inne i bilen med tanklocket på fel sida utan att ens gå ut och ”hälsa” som alla andra gjorde. Männen på stationen måste tänkt ”Jävla vilsna överklass turister” men så såg vi inte på saken utan vi var mycket nöjda över att vi hade lyckats tanka.

Nu ute på vägen igen går allt som det ska tills vi kör fel, mamma tvingas göra en U-sväng medan våran GPS:s visar oss en annan väg som visar sig bara vara en liten omväg för att komma på rätt väg igen. På rätt väg igen svänger vi upp rätt, efter ett tag inser vi att vi åker på en väg smal som en bil bredd ungefär med typ 70% graders vinkling. Jag gillade att mamma körde gasandes i 30km/h på denna sjuka väg.
Vi kom tillslut upp på en lite större väg som var ungefär två bilbredders bredd. Denna väg gick i sick sack och det var så vägen såg ut ända upp till byn vi skulle åka till. Vägen var mycket kringelikrokig och vi åkte bara högre och högre upp, det var otroligt vackert och mäktigt. Utsikten var absurd så otroligt vacker.
På vägen plockar vi kottar, fotar, och gosar med åsnor. Vi åkte förbi några åsnor och jag skulle absolut fota dom. Två av åsnorna var ganska snabba på att komma och hälsa(den ena var en liten plutt) medan dom andra två var lite osäkrare. Efter ett tag började den vuxna av dom kräva goss, sedan kom en till fram till mig och skulle också ha goss. Jag står nu med kameran runt halsen och med två buffandes och gosiga åsnor under varsin hand i detta läge har mamma kört fram en bit och ropar att jag ska skynda mig. Men jag kan verkligen inte slita mig ifrån dessa små söta varelser. Till slut kommer även den fjärde åsnan fram och det visade sig att det var en mulåsna. Mamma börjar bli arg jag pussar dom små kärlekarna hej då och springer sedan iväg. Dom tittar sorgset efter mig, det hade blivit kärlek vid första ögonkastet, vi var kära.

Tillslut når vi vårt mål, det var till en början helt omöjligt att parkera, mamma sa att det var för att alla väntade på att skolan skulle sluta och dom skulle hämta upp sina barn. Vi körde in i staden men åkte snabbt ut därifrån då mamma nästan hade slagits av panik pga dom smala och smockfulla vägarna. Så vi ställde oss utanför staden och traskade in.
När vi kom in var staden nästintill tom och vi bestämde oss för att äta. Det var svårt att hitta något ställe att äta på men tillslut hittade vi ett ställe som vi tyckte passa oss. Vi beställde pasta, och en flaska vatten. Servitrisen frågar om vi ska ha en stor flaska vatten och vi svarar ja. Medan vi väntade på maten så iakttog vi en familj som vi tyckte pratade svenska för en sekund men pratade sedan franska. Det visades att mamman faktiskt var svensk och att det lilla barnet pratade var på både franska och svenska. Vi kom fram till att pappan var fransk och att mamman var svensk men pratade både svenska och franska. Servitrisen kommer in med en , en och en halv liters flaska och vi kollar chockat på den. Vi bestämmer oss för att beställa in en liten flaska. Servitrisen går då och byter flaska och kommer in med en 0,5 liters flaska. Fan va snopna vi var, det var en sån där klassisk situation. Dom hade inget mitt emellan det är ju faktiskt en liters skillnad. Vi fick in våran mat och vi högg i, efter ett tag bytte vi tallrik men bytte snabbt tillbaka. Eftermaten så kan ni tänka er vad vi bestämde oss för att leta efter för något gott? När jag är i Italien ska jag faktiskt få äta sönder mig på min körsbärs glass!
Vi passade på att ta en liten promenad i staden och fotade. Det var ett gäng killar som ropade ”Ciao Bella” efter mig, mamma påstår att när killar ropar efter mig så växer jag då en meter och lyser av självförtroende och att jag kaxigt går vidare. Jag vet inte riktigt jag, det skulle jag gärna se.
Tillslut hittar vi körsbärs glass och vanilj glass som ser riktigt god ut. Men nej det smakade typ ingenting alls, trist.

Det börjar små regna och vi har tröttnat på staden som vi trodde skulle vara liten och mysig. Vi bestämmer oss för att åka hemåt. Vi väljer att ta en annan väg som ska vara snäppet snabbare. Under vägen ner lägger jag märke till några konstiga skyltar som är moln och regn på, över den skylten är det två skyltar en med stenar och en med en bil som slirar. Vi tar oss smidigt ner börjar då det börjar blixtra och åska. När vi kommer till Cefalu (som ligger nedanför Castelbueno) så öppnar sig himlen och regnet bara öser ner. Jag lägger min hand mot fönstret vid ett tillfälle och jag känner vibrationerna i fönstret ifrån regnet. Regnet bildar vågor ner för gatorna och vi ser typ ingenting. I samma veva lyckas vi åka fel och hamnar på en sån där liten små gata. Vi lyckas komma ner på en större väg och stannar vid en parkering. Mamma säger att hon inte klarar av att åka i regnet och att hon inget ser. Jag övertalar henne om att vi tar mindre vägar (inte dom minsta, men lagom små) där vi kan köra långamt så vi ser och att vi dessutom kommer att åka ut ur regnet. När vi börjat köra så minskar regnet en aning och mamma blir lugn igen och säger ”Man ska kanske ta sig upp på stora motorvägen” (som man får köra 130 på). Min mammas gräns mellan ”Det här går inte, jag klarar inte av det här” till ”Det här flyter ju på som smör, man kanske ska ta sig upp på 130 vägen” ligger väldigt nära. Minsta lilla gör att hon slår över till det andra. Men jag övertalar henne att stanna på den vägen vi var på.
Vi tar någon skum omväg upp för ett berg men kommer tillslut på rätt väg igen. På vägen hem måste vi ju ta oss genom den kaotiska staden igen. Men vi gör ändå ett försök att undvika att åka in i staden det slutar i att vi åker upp för en brant sick sack väg upp för ett berg som även den leder in i staden. Vi tror oss ta en smart väg men åker vilse, tillslut hittar vi rätt och åker till våran favorit och typ hem by San Nicola. Där handlar vi ost, parmaskinka, vin, tomater, is te, vindruvor, två olika slags kortlekar, bröd och pizza. Mamma tar en espresso och någon skum friterad ris sak som hon älskar med som jag inte tyckte var så god. På vägen hem utbrister hon helt plötsligt ”Nee jag tycker inte om ris kroketten(som det tydligen var) urk va äckligt, jag tänker inte äta upp den!” Men vid det här laget känner ni kanske min mamma. Ris kroketten är nu spårlöst försvunnen undra vart den tog vägen!

När vi kommer hem så smaskar vi på det vi köpt och spelar kort. Vi kör Casino några gånger och jag leder men helt plötsligt på något konstigt vis så leder mamma. Då bestämmer hon att spelet är slut och att hon är ”Casino mästare” att hon har vunnit jätte många gånger dom senaste gångerna. Jag säger emot men hon fortsätter att tjata det slutar med att jag säger ”Okej, okej du är mästare gud va jag avgudar dig wohu” Då blir hon tyst. Men om det är så att hon vunnit dom senaste gångerna (som jag inte tror) så förvånar det mig inte eftersom hon kör på sitt lilla eget vis och det viset är alltid till hennes fördel.

Nu ska vi sova, jag har tårar i ögonen av att jag har så jävla ont i rumpan eftersom att jag suttit och skrivit i den här förbannade sten hårda sängen. Min rumpa känns platt. God natt på er era lycko grisar som får sova i förhoppningsvis sköna sängar. Hoppas ni njuter ordentligt.

Mamma på den vackra vägen upp

Det vi trodde var Castelbueno, men Castelbueno var betydligt större.

Älskade lilla åsna<3>

Dom två sociala småttingarna som var mycket modiga och gosiga<3

- Jag ska ha en åsna när jag blir stor


-Ja jag ska verkligen ha en åsna, och vi ska gosa en massa


Den stora vita är en mulåsna(mamman åsna, pappan häst) eller mula(mamman häst pappan åsna) tror att det är en mula.


DonJon fick servera oss


Vacker gata


Castelbueno

Dag 3 ”Kaos artat trafik”
När min hurtbulle till mamma gick upp tidigt och gick på promenad för att utforska hotell området blev hon förföljd av en hund. För att då bli av med hunden tänkte hon låtsas som ingenting, hon gick med näsan högt i vädret och såg mallig ut, tror ni att hon lyckades? Det säger sig självt.

Medan detta utspelades låg jag och sov min skönhets sömn och tänkte att äntligen kan jag kanske få sova ut.

Klockan nio stressar mamma upp mig säger att klockan är nio och att bilen kommer klockan tio och då ska vi åka. Jag hoppar upp och börjar göra mig i ordning och försöker att hinna. Det har gått en timme då mamma börjar bli stressad över att bilen inte har kommit än. När hon äntligen kopplar igång sin hjärna och kommer på att hon inte ställt om klockan inser hon att klockan bara är tio över nio. Ännu en gång har min smarta mamma lyckats!

Eftersom att vi nu är klara och redo så bestämmer vi oss för att äta en god frukost på hotellet.
”Buffe!” säger personalen och vi börjar ta för oss av den stora frukosten. Vi äter och njuter av den fina utsikten, smugglar med oss lite kex och två yoghurt. ”Lite mellan mål” säger mamma nöjt.

Sedan sätter vi oss på en mysig liten plats i trädgården och solar. För varje bil som åker förbi stressar mamma upp sig och tror att det är våran bil.

Vi bestämmer oss för att ta oss upp till våran lägenhet för att gå på toaletten. Jag övertalar mamma att vi ska gå in i receptionen för att kolla om våran ''bilman” har kommit.

Mamma säger ”Han har mitt nummer han skulle ringa när han kom och vilken bil skulle det då vara?”
Jag svarar att han kanske inte alls har numret och sedan pekar jag på en bil. När vi kommer in i receptionen så skiner en man upp och frågar ”Carherine Dolk?” HA, mamma vem hade rätt? När vi sedan kollar på bilen så var det just den bilen jag hade pekat på. Yes jag får säga det igen HA, mamma vem hade rätt?

Men tro inte att vårt lilla bil problem nu var löst, tydligen har någon bestämt att det inte skulle gå enkelt att hyra en bil för oss. För ännu en gång dyker det upp en massa problem. Denna gång handlar det om betalning för att mannen har kört bilen ändå till hotellet. Mannen med bilen är dålig på engelska och tar hjälp av kvinnan i receptionen för att översätta. Mannen ringer sin chef och rapporterar problemet chefen hävdar att vi fortfarande ska betala och kvinnan i receptionen tar över telefonen. Chefen pratar ett långt samtal med kvinnan som försvarar oss och förstår vårt problem. Samtidigt ringer mamma Holiday sun (som vi hyrt bilen av) för att reda ut problemet. Mannen i receptionen snackar med någon i sin telefon. I detta läget sitter jag bland massa skrikande och upprörda människor. Jag går ut för att få lite luft då två polis män står och kollar in en man som lägger om rör. Vad är det med alla människor idag, varför ha två poliser som kontrollerar en man som lägger om rör?

Tillslut fixar sig allt med bilen och vi ska åka iväg, då vi märker att vi måste be polisen att flytta på sin bil för att vi ska komma ut. Mamma blir då mycket osäker men allt löser sig. När vi åkt ifrån polisen ropar mamma ”JA, nu har vi bil och allt är bra, Nu åker vi bort ifrån polisen, haha”

Dagens mål var staden Cefalu som ska vara en fin stad med fin strand. Det är även mafiosornas favorit plats.

När vi ska ta oss till staden så åker vi igenom en annan stad då vi märker till våran förskräckelse. Bilförarna i Sicilien är galna, de kör en centimeter ifrån en och har ingen som helst respekt till andra förare. Mamma blir nu rädd och stressad, koncentrerar sig så mycket på alla andra bilar att vi åker fel. Fastän vi har en GPS.

Till slut kom vi i alla fall till Cefalu där det var ännu mera kaos. Ännu en gång blir mamma rädd och stressad men denna gång lyssnar hon på GPS:en som vill att vi ska åka på en enkelriktat väg mamma gråter och flyr upp för ett brant berg där hon bestämmer sig för att parkera.

Vi vandrar ner för den mycket branta vägen ner i staden, vi lyckas komma fram under just siestan så mycket är stängt. Vi bestämmer oss för att lägga oss på stranden för att sola och bada.

Efter ungefär två timmar gå vi därifrån och äter extremt god Bruchetta och sedan lagom god pasta. Efter maten ska vi leta efter god körsbärs glass men hittar ingen. Vi bestämmer oss för att ta bilen för att åka till San Nicola och handla. Vi handlar ost, bröd, oliver, vin, kex och godis. Utanför affären är det en man som säljer kaktus frukter, han bjuder oss på en varsin kaktus frukt. Det var bland det konstigaste jag ätit. Frukten var kärnig och slemmig. Det var en sådan smak som får en att tänka ”Tar aldrig frukten slut?” Den var varken god eller äcklig.

Eftersom att jag så gärna vill ha glass går vi till samma glass ställe som igår. Köper varsin glass. Denna gång är mamma mycket nöjd över sin glass och jag sisådär nöjd. Efter ett tag börjar mamma klaga över att hon är äcklad och mätt och ställer undan sin glass, jag skrattar, för tror du att det förblir så? Tillslut muttrar mamma ”Jaha jag tryckte ändå i mig glassen”

På vägen hem ska man svänga en ganska skarp sväng för att köra upp för berget, mamma står då och blinkar och är påväg att svänga då hon säger ”jaha där skulle man ha svängt” och kör sedan vidare. Klagar över att hon missade att svänga, ibland förstår jag mig inte på min Mami.

Nu har vi tryckt i oss lite ost, oliver och M.M:s och ska ta och kolla på dagens foton och sedan krypa ner i sängen. God natt på er klappi.

Redo för dagen


Mami i Cefalú


Typ fin dörr


Siciliens viktigaste catedral


Kisse missen hade ett grönt och ett blått öga, det var sött.


Stranden fick inte ta foton där för mamma


Solenedgången

Dag 2 ”En mil med flipp flopp”
Denna dag var kort och lång, seg men händelserik. Vi vaknade sent, bestämde att mamma skulle handla frukost mat och jag badelibada och fixa håret. Innan mamma går säger hon att det är en mil och att det ta lång tid, visst tänkte jag då slipper jag stressa. Tio minuter senare är hon tillbaka, det mamma hade kommit på var att det är söndag. Alltså inga affärer öppna. Men hon hade i alla fall klagat över att lamporna i sovrummet inte funkar.

När vi var fixade och redo begav vi oss till fots ner över berget med GPS:en inställd på San Nicola, klockan var nu halv två, och inget hade vi ätit. Vi vandrade fotade och skrattade åt gårdagens incident. Vi gick längs fält med citroner och oliver. Jag kunde inte motstå att plocka en varsin oliv till mamma och mig. Med vattnade käftar sätter vi tänderna i våra oliver, spottar och fräser. Tror aldrig jag ätit något så beskt i hela mítt liv.

Tillslut kom vi till den lilla söta byn som var vårt mål där vi fann ett litet gatustånd där en man sålde majs snacks i olika former, pumpa kärnor, solroskärnor och några vatten kastanjer. Vi köpte lite gott och vandrade vidare.

Byn heter San Nicola är en väldigt liten och kompakt by med endast 1000 invånare.

Efter några meter stöter vi på en man (med en massa vatten flaskor) vi frågar honom vart man kan köpa vatten. Han pekar och gör små ljud, jag inser att han är stum och vi går vidare. Han ropar och pekar att vi ska gå in i ett café. Han hade tydligen bestämt vart vi skulle gå. Mamma ropar bien bien, vi låtsas gå in i cafét men väljer att sätta oss på en fin restaurang bredvid.

Eftersom att klockan nu är halv tre och vi inte har ätit något under dagen så bestämmer mamma att vi ska äta en riktig Italiens middag vilket innebär fem rätter (fast vi skippade en) så vi beställer alltså fyra rätter och tror starkt att vi ska orka äta allt. För mammas del börjar middagen super gott medan mitt bara var friterat och skumt. Nästa måltid var jag väldigt nöjd med tills mammas goda musselpasta dök upp. Jahap ännu en tabbe av mig och en klockren träff av mamma. Middagen gick utför för oss båda, men det var nog bäst så eftersom vi var tok mätta efter bara förrätten.

Efter den två timmar låga middagen går vi vidare längst byns huvudgata vi stannar vid en jätte fin liten gata. Till våran stora förvåning ”Målet uppnått” låter det ifrån våran GPS. Om byn sov nu så skulle vi väckt alla med vårt skratt.

Vi följer den fina gatan ner mot vattnet och hamnen.

”Här inne ligger små båtarna och där ute ligger dom stora båtarna” säger min uppmärksamma mamma. ”Ja på land” säger hennes ännu mera uppmärksamma dotter. Det var sant dom stora båtarna låg faktiskt på land.

Jag fotar en mycket vacker blind katt och sedan sätter vi oss och äter otroligt god glass. Eftersom att jag tidigare ätit Italiens underbara glass så vet jag att körsbärs glassen är den bästa. Min inte lika erfarna mamma väljer en pistpage glass som hon sedan surar över. Om min mamma inte är nöjd med sin glass så ställer hon undan den och vänder ryggen till, men tro inte att det förblir så. Mamma återgår efter ett tag äter lite av glassen och vänder sedan ryggen till. Så håller det på tills glassen är slut.

Efter ett telefonsamtal för mamma och vackra kort för mig så beger vi oss hemåt. Vi var påväg att bli på körda av en bil som för en sekund åker på ett hjul sladdar vidare i hög hastighet. I uppförsbacke och mörkande ljus vandrar vi upp mot vårt hotell. Efter flera bilar som tutar så hittar vi upp till vårt hotell.

Sista biten går vi i totalt mörker sjungandes på ”ticke tack ticke tack här kommer peter palsternack” ”Duddel di duddel di här kommer Selma Selleri i en kjol med bruderi” och så vidare.

När vi ska titta om dom har fixat våra lampor i sovrummet så inser vi att vi bara inte hade satt på dom. Hej fröknarna IQ, typiskt mamma och mig.

Nu ska vi sova mätta, trötta och med värkandes fötter. God natt.

Citron


Dom mycket beska oliverna


Gatuståndet där vi köpte lite gott


Mami kollar menyn på restaurangen


Jag på restaurangen


Den vackra gatan


Jag äter lite gott på den vackra gatan


Den vackra och blinda katten


Fåglarna tog sin flykt till himlen


Mamma pratade i telefon och jag hade det tråkigt

Dag 1 ”RENT A CAR”
Flygresan gick bra, jag hamnade bredvid en mycket trevlig flygkapten och hans även hon mycket trevliga fru. Han berättade saker för mig och svarade så gott han kunde på mina frågor som visades vara ganska knäppa. Nu vet jag en massa om flygplan och att flyga. Känner mig lugn som en filbunke härligt. Desutom hjälpte hans fru mig att plugga engelska. Så tack ni snälla människor.

Med glas ögonen på nästippen och svett droppar i pannan säger hon upprepade gånger ”Wuth?” ”Whut shull i do?” ändå hittar vi aldrig, det visar sig att våran hyrda bil står i en annan stad.
Vilsna utanför RENT A CAR sitter vi lyssnade på ”Sing fore me” med Andreas Jonsson. Tack för att du sprider lite glädje här ute i öde marken bland syrsor och döda bilar.

Vi börjar traska mot flygplatsen en massa samtal senare. Vi går förbi stora träd som låter som en hel flock apor, vad är det för något? Inga apor eller fåglar syns till. Eller jo vänta, en Kanariefågel, och en till. Hela träden är fylla med små fina gröna och gula fåglar. Men det är ju Kanariefåglar, åh Kanariefåglar. Med ett glädjerus i kroppen traskar vi vidare, härligt.

Vi tog oss tillbaka till flygplatsen med lycka fann vi en taxi, med en liten italiensk gubbe utanför. Den lilla gubben stod och mumsade i sig lite frukt och bröd när vi kom. Han stuvade in våra väskor, nej min väska mosar nästan den lilla gubbens banan. Jag somnade ganska snabbt i den lilla och nu väldigt pratglada gubbens baksäte med älskade Damien Rice i örat. Vill minnas att jag vaknade till vid ett läge av tutande och en massa babbel, somnade om. Vaknade med ett ryck, vi är nästan framme. Dreggel i örat. Samtidigt som vi klättrar upp för berget babblar den lilla gubben glatt på och utbrister ”Mamma mia”

När vi kommer fram hinner jag med ett snabbt foto och vi går till Receptionen. Där vi fårvänta på en stor lagom tjock man, ännu en gång stuvas vi in i en bil, men i denna var det en mycket tyst man med svag macdonalds lukt i bilen. Till våran stora förvåning är vårat hotellrum (lägenhet) mycket stort, härligt. Men lamporna i sovrummet funkar inte. Nu tänkte jag fixa mig i ordning för natten och mera dreggel på kudden medans mamma fipplar på sin nya GPS.

Den lilla duktiga och pratglada lilla gubben


Min söta Mamir vid flygplatsen


Jag utanför "RENT A CAR"

Grattis fader min 60 år.

En blomma till din/vår lägenhet ska jag införskaffa så snart jag fått pengar(hej jag är en slösis)
Din ålder kan man icke genomskåda, du är rak i ryggen och än har du inga rynkor fått.
Endast glasögonen på din nästipp avslöjar att du troligtvis är en bit över 20.

Vi har gått egenom mycket det senaste halvåret, och vi har en bit kvar.
Men vi har varandra. Jag älskar dig och vet att vi klarar det. Du är en sån fin människa, vi alla är olika, vi reagerar olika, handlar olika och jag älskar dig för den du är.

Hade tänkt att skriva en lång text till dig Julia. Men det känns inte som om det behövs, orkar faktiskt inte bry mig eller reagera så starkt som jag gjorde den morgonen jag vaknade med ett hat mot dig.
Men några ord ska du nog få.

"Riktiga vänner är dom som kommer en nära när alla andra försvinner"
Dom orden beskriver mitt beslut och mitt hej då till dig.
Du har betytt mycket du har varit mitt allt, men nu känner jag ingen gemenskap till dig längre.
Du var för självupptagen med ditt att du inte brydde dig om hur jag mådde, att jag behövde dig.
Inga ord i världen kan få mig att ångra detta beslut, inga ord i världen kommer göra oss till Jing och Jang igen.
Jag saknar alla sjuka saker vi gjort det kommer jag nog alltid göra.

Mitt hjärta gråter men jag vet att det är bäst för mig att ge upp dig jag kan inte längre ge dig den uppmärksamheten du krävt och jag givit.

Fastän man inte alltid mår så vackert i själen, kan man ändå vara nöjd.
Nöjd med livet, fastän man hatar det.
Hänger du med?
Fastän jag kanske hatar mitt utseende, kanske inte mår så vackert inuti mig.
Kanske jag är nöjd med min omgivning, mina vänner.
Kanske kan känna små glädje rus mitt i allt det mörka och fula.
Jag kommer nog aldrig bli kvitt mitt dåliga självförtroende,
men utan min familj och vänner så kanske jag inte skulle klara av någonting alls.
Aldrig känna glädje aldrig känna hopp.
Så länge du ser fram emot något, så lever du.
När du lever så kan du vara glad ibland, nöjd över något.
Ta fram det du älskar, känn på känslan att vara glad.
Sluta se allt så negativt, jag lovar det funkar...

Det släppte i mig, jag slappnade av, jag kunde andas ut.
Jag har länge burit dig, försökt hjälpa dig.
Jag har burit dig, gett dig kraft när du inte längre kunde stå på egna ben.
Nu kan jag äntligen gå fri,
slappna av igen och tänka på vart jag sätter fötterna i stället för att oroa mig för hur du har det.
Men du ska veta, jag skulle kunnat bära dig en mycket längre tid.
Jag var beredd att bära dig in i det sista.
Nu när jag inte bär dig längre så känner jag fortfarande ansvar.
Ansvar för dig, och för framtiden, jag stöttar dig fortfarande.
Även fast jag måste ha min energi och styrka till mig själv just nu,
så har jag alltid ett vakande öga på dig, för jag bryr mig fortfarande.
Jag tittade med glädje och oro i blicken när du tog dina fösta egna steg.
Stegen mot en bättre tid.
Min oro för dig är något jag inte rår på, måste nu måste jag släppa din hand se dig starkt gå på egna ben.
Det är med glädje i blicken och stolthet som jag nu ser dig.
Står och tittar på dina starka och lättnade steg.
Jag njuter när jag ser på dig, ser dig le, ser dig njuta, ser dig må bättre.
Du ska veta att jag alltid kommer att bry mig, älska dig.
Jag hoppas att du kan i framtiden tänka tillbaka.
Tillbaka på den tiden du hade det svårt, tänka tillbaka och se mig.
Kanske även le, för att se dig le, det var mitt mål.
Mitt mål var att få dig le igen, få dig att känna dig lättare.
Jag vet att det inte var tack vare mig du kan vända och ändra din framtid.
Jag hade önskat att det endast hade räckt med min kärlek till dig,
men jag förstod att jag bara stoppade det, det krävdes mer för att verkligen få det att vända.
Men jag hoppas att mina ord någon gång, någon enstaka gång gått in i dig
Att mina tappra steg framåt kanske har fått dig att bli aningen starkare.
Att jag kanske fick dig att skymta något slags ljus.

Jag känner mig som en mamma som för första gången ser sina barn gå själva över vägen.
Jag tänker inte stoppa dig, inte kräva din uppmärksamhet.
Jag ska nu stolt se på dig ,du unga själ.
Se dig när du nu bli något stort, något eget.
Jag älskar dig och finns här för dig Victor.

Hej förlåt att jag inte hört av mig tidigare, har tänkt det ofta men aldrig riktigt kommit till skott.

Bebisarna har nu blivit stora och tjocka. Kastrerade och glada.
Lennon (Lemnon) är fortfarande som en bebis, gosig gillar att bli buren. Om man sitter vid datorn dyker han alltid upp, sätter sig i knät eller på axeln, han gillar att smutta på håret. Äter gärna allt som går att tugga på, topps är en hitt. Men bara när mamma inte ser för då blir hon arg.

Zappa (Zapput, Zappi) Är som en tonåring, han vill ha kärlek, men är lite för cool för att visa det. Mammas pussar är lite pinsamma dom accepteras bara när ingen ser. Ett riktigt mat monster som ibland blir lite för hysterisk när något gott dyker upp. T.ex. när man på morgonen gjort en god kalkon macka. Hoppas och jamar som en galning när man vill smaka.

Båda sover hos mig, Lennon bredvid eller runt huvudet och Zappa på andra sidan eller nere tätt vid benen eller helt enkelt på mig. Båda vill ha mycket närkontakt och uppmärksamhet.

Att vara ute är en riktig hitt, men dom kommer alltid in när mamma ropar på kvällarna när det är lägg dags. Om man vill in någonstans innanför en stängd dörr så funkar alltid jamningar som låter som man håller på att flås levande eller något. Båda är galna och spralliga. Är väldigt medvetna när dom gör något dom inte får det märker man när dom blir påkomna. "busted!" Men oftast sker det samma igen när man vänder ryggen till.

Dom är väldigt lugna och trygga katter med starka personligheter båda två, mycket olika men väldigt lika. Håller alltid ihop. "Starkast tillsammans!"

Mvh Tova

Nu reser vi,
jag till Öland,
du till Istanbul.
Hoppas du blir kaffelatte där, och inte skummad mjölk som jag,
och solglasögonen är väl med? Se till att ingen dom tar på toaletten bara.
Ville bara tacka dig för att du finns
och säga att det faktiskt är du som gör mig stark.
Du är bland det bästa jag vet.
Texten är inte särskilt lång eller bra,
men jag hoppas att du ändå känner kärleken i den / Din lilla syster

Jag kvävs, sluta sätta mina ord i era munnar.
Ni splittrar mig, era ord sliter mig i stycken.
Det är ett krig nu, ett sjukt jävla krig.
Det skjuts i mig, det är jag som tappar kontrollen, det är jag som går sönder.
Snälla stilla detta eländiga krig.

Hela dagen har jag saknat dig så mycket att jag har haft ont i magen.

Förväntade mig inte att du skulle dyka upp idag.

Men det gjorde du, du stressade in men gick lika snabbt som du kom

Sen sa du ”Jag måste hem”

Det gjorde ont, ont på riktigt.

Kan man vara stark när man förlorat, förlorat något som varit viktigt, trygghet.

Först förlora en trygghet i tanken på att man aldrig, aldrig blir ensam.

Även fast denna trygghet var en form av ett djur så fanns den ju ändå där, eller hur?

När man alltid haft den där värmen bredvid sig när man somnar, haft den där sen man var liten.

Blivit väckt på morgonen av det underbaraste man vet, ett kurr, ett kärleks djur, en len päls att borra huvudet i, för mig kärlek.

Jo han var min trygghet, det var han.

Men jag kom över det, eller inte honom men jag sökte styrka i ny trygghet, och fann det.

Det var min familj, min trygga säkra familj som faktiskt alltid fanns där.

Vi har gått igenom mycket min familj, min älskade familj.

Tårar, ett krig, en kris, kärlek, ensamhet. Vi klarar det tillsammans.

Jag litade på det, jag litade på dem.

Trygghet splittras, en händelse, tårar, några ord.

Blotta tanken på att du, du som gett mig liv, du som gett mig kärlek kunde svika så.

Kunde ljuga för mig på detta vis, utan att röra en min.

Ja jag älskar dig, något enormt för du är ändå en del av mig.

Jag kan inte leva utan dig, men inte heller den skit du lämnat mig.

Misstanke, lögn, tro, svek.

Du rörde inte en min, du sa inte ett ord, du svartnade.

Jag bygger upp hat inom mig, men du ger mig inget att ge ut.

Det känns som om dom andra fick det ur sig ganska tidigt.

Men jag kunde inte, jag tappade min luft, jag hade inget kvar.

Jag önskar att du sårar mig in på ryggmärgen, så jag får skrika, får gråta, får sparka.

Jag vill få ut mitt hat, men jag tycks mig inte klara det.

Jag kom på en grej här om dagen när jag sa att jag var arg på dig.

Du frågade, hur läge har du tänkt vara det då?

Vadå hur länge, du har gett mig minne, sorg och saknad för livet, mamma

Bara så du vet så har du svikit.

Jag vet inte vad du begär.

Men jag kan inte ha detta ansvar på mina axlar längre.

Du måste förstå.

Jag klarar inte av att så ofta höra att du vill dö.

Att min älskade fina vill dö.

Varje gång jag hör dig säga att du är misslyckat, går det sönder i mig.

Du säger så för att höra hur mycket jag älskar dig.

Men jag vill att du ska förstå det ändå, inga förklaringar ska behövas.

Min hjärna mina ögon mina öron hör dig säga så ofta att du vill dö.

Det gör så ont i mig.

När du bad mig säga en siffra mellan 1-6 så visste jag inte vad det handlade om.

När jag sedan sa två så fick jag veta.

Om jag hade valt 1-4-5-6 så skulle du inte finnas mer.

Jag stöttar dig jag finns verkligen för dig.

Men hur kan du då göra så att ditt liv hänger på mig?

Jag orkar faktiskt inte höra på det längre.

Jag vet att du verkligen har haft det skit, jag vet det.

Men jag orkar inte höra det längre, för jag vet du vill bara höra motsatsen från mig.

Jag vill vara ett stöd för dig, men samtidigt så klarar jag nog inte av det längre.

För det gör så ont, så jävla ont.

Och jag är ständigt så rädd, rädd för att du ska försvinna.

För du har gjort det på ett sånt sätt att om du väljer att inte leva mera,

Ja om du gör de, så kommer jag ta på mig skulden.

Så även fast jag inte klarar det så ska jag försöka att fortsätta vagga dig, hålla om dig.

Och säga allt är bra, det blir bra snart.

För jag kan inte heller säga ifrån,

för då vet jag inte om du ger upp, och tror att jag inte bryr mig.

Men jag bryr mig, jag bryr mig riktigt mycket.

Jag älskar dig och vill ha dig för evigt hos mig.

Men du måste då förstå, ditt eviga sökande på bekräftelse och tröst.

Det kommer att ta kol på den som försöker få dig att fortsätta leva.

Jag vet att du ligger sömnlös flera nätter för att hösten är historia.
Att vi är, våran vänskap är, endast historia.
Men du ska veta även fast det var vi för länge sen så finns jag kvar.
Jag kommer alltid finnas, för någon man än gång älskat, kommer man alltid älska innerst inne.
Man kanske inte alltid erkänner det för sig själv.
Men jag erkänner i alla fall för dig, jag älskar dig fortfarande<3

Jag har förstått det nu, alla ständiga meningslösa gräl.
Alla gånger vi sagt dumma saker och jag gråtit.
Alla gräl, det var hopp från din sida.
Hopp att jag tillslut skulle ge upp, att våran vänskap skulle rinna ut ur sanden.
Så att det inte skulle vara ditt fel att våran vänskap tog slut.
Men bråken löste sig nästan alltid.
Det var därför du ignorerade mig den där dan, du ville bli av med mig.
Det var din sista utväg.
Du insåg att alla gräl inte hjälpte vi sårade ändå bara varandra.
Att ignorera mig, att göra små saker som egentligen va små och o betydande, men du visste det hela tiden. Du visste att det sårade mig.
Du visste att jag skulle gråta.
Men det va det värt, eller?
Äntligen förstår jag, att alla små gräl va förhoppningar från din sida att det skulle ta slut.
Äntligen har jag fattat att det jag trodde va vänskap, det jag försökte fixa bara va falskt.
Så jag slipper gå runt och hoppas, hoppas att du ska säga förlåt, och det ska lösas igen.
Men du ska veta, du är saknad, jag saknar oss.