Jag har förstått det nu, alla ständiga meningslösa gräl.
Alla gånger vi sagt dumma saker och jag gråtit.
Alla gräl, det var hopp från din sida.
Hopp att jag tillslut skulle ge upp, att våran vänskap skulle rinna ut ur sanden.
Så att det inte skulle vara ditt fel att våran vänskap tog slut.
Men bråken löste sig nästan alltid.
Det var därför du ignorerade mig den där dan, du ville bli av med mig.
Det var din sista utväg.
Du insåg att alla gräl inte hjälpte vi sårade ändå bara varandra.
Att ignorera mig, att göra små saker som egentligen va små och o betydande, men du visste det hela tiden. Du visste att det sårade mig.
Du visste att jag skulle gråta.
Men det va det värt, eller?
Äntligen förstår jag, att alla små gräl va förhoppningar från din sida att det skulle ta slut.
Äntligen har jag fattat att det jag trodde va vänskap, det jag försökte fixa bara va falskt.
Så jag slipper gå runt och hoppas, hoppas att du ska säga förlåt, och det ska lösas igen.
Men du ska veta, du är saknad, jag saknar oss.