Han stod förstummad i mörkret.
I fönstret såg han hennes nakna silhuett.
Hans kärleksstrålar från hans hjärta syntes i mörkret.
Hans knän kändes svaga under hans kropp.
Han tänkte på vilken lycklig man han var.
Han ville ge henne allt i världen,
materiella ting men även alla dess känslor som hon var värd att känna.
Hans kärlek svartnar,
något i hans kropp går sönder.
Den förkrossade kärleken hörs.
En mans silhuett intill den vackra kvinnan närmar sig.
Deras kroppar möts och en aura av ung kärlek bildas.
Deras kärlek till synes så enkel och naken.
En ny känsla sprids i den ensamma mannens förtjusande kropp.
En svart vätska sprider sig i hans blod.
Ett obehag som för alltid vill stanna.
Hans tankemoln om lycka och kärlek stiger till himlen.
Under honom bildas ett nytt.
Svart med smärta och o förståelse.
Hans första reaktion borde vara avundsjuka.
Då han skulle handla i broska att avslöja.
Att visa sin smärta.
Föra över den på någon annan.
Få ut ilskan genom kalla och hårda ord.
Men han har aldrig handlat som han borde.
Och det gör han inte heller i detta fall.
Han vänder på kroppen,
bort från ljuset, auran och silhuetterna som visar sådan lycka.
Han tar ett steg bort,
ett steg mot nytt liv,
bort från sin lycka och kärlek.
Kvar i mörkret står en silhuett av känslor,
lyckliga men även sårade.
Kvar i honom finns inget.
Ett tomt skal.
Kvar står två ovetande silhuetter i en lägenhet som tillhör en gift vän.
Bort går en sårad man ovetande om vad han egentligen såg.
I lägenheten står det även en väntandes kvinna som undrar varför hennes man aldrig kommer hem.
Tänker på hur lycklig hon är som har sin man.
Hon vill ge honom allt i världen,
materiella ting men även alla dessa känslor som han är värd att känna
Mannen kommer aldrig hem igen.
Kvinnan lever ensam kvar i lägenheten,
för alltid undrades varför hennes man hoppade.
Ibland kan den o kontrollerande handlingen vara den bästa för sanningen.
Men det kommer alltid att finnas frågor och funderingar som aldrig når sina svar
