Tootikki: 12/03/08

Dag 4 ” Om jag skulle få pengar för varje kurva och för varje berg vi åkt på idag så skulle jag vara rik i det här laget”
(Jag vet att jag särskriver stört mycket i min blogg men det är ingen jävla svenskauppsats så jag har inte orkat tänka på det, om det stör er så mycket så läs INTE)

I detta inlägg vill jag börja med att ge min modiga mamma en eloge. Under dom här tre fösta dagarna har hon klarat av att köra bil i svåra omständigheter, som varken hon eller jag någonsin kunde tänka oss att hon skulle klara av. Hon har kört bil i kaotisktrafik med hänsynslösa bilister, hon har åkt i brant uppförsbacke på en väg som är max en bilsbredd, hon har kört på en smal väg i sådant regn så att vattnet skapar vågor ner för gatorna. Vi såg absolut ingenting.

Nu ska jag berätta om våran dag.
Vi bestämde oss för att åka till Castelbueno som är en liten by högt uppe i bergen. För att ta oss väster ut måste vi åka igenom en kaotisk stad med vägar så smala att det knappt får plats en bil. Gårdagens lilla tur där var inte så lyckad så vi fasade för detta ögonblick. Men idag körde hon i bra takt, tog sina egna vägar men hittade ändå rätt. När vi kom ut ur staden så var mamma lagom kaxig och sa ”Nu kör jag som en Sicilianska, sätt på lite smörig Italiensk musik så jag kan få känna mig som en riktig Sicilianska” Det blev tillslut Italiensk Ulf Lundell.

Vi lyckades tanka utan att gå ut ur bilen och dessutom med bensin locket på fel sida. Det är nämligen så att det finns män på stationerna som tankar åt en. Våran taxi chaufför fösta dagen hade tankat och mamma hade uppmärksammat att man fick hjälp att tanka. När vi kom in på stationen så skrattade dom som jobbade åt oss vi tänkte att vi måste sett väldigt vilse ut eller något. Utan att fundera så mycket över det så körde mamma nöjt in bredvid ”bensinslangarna” men hon hade placerat sig så nära att hon inte kom ut, så hon vevade bara ner fönstret. Sedan visades det sig att hon kört på fel sida av tankarna så mannen som skulle tanka fick dra slangen runt hela bilen. Mamma tänkte inte på hur hon verkligen betedde sig som en ”överklass” nöjt sittandes inne i bilen med tanklocket på fel sida utan att ens gå ut och ”hälsa” som alla andra gjorde. Männen på stationen måste tänkt ”Jävla vilsna överklass turister” men så såg vi inte på saken utan vi var mycket nöjda över att vi hade lyckats tanka.

Nu ute på vägen igen går allt som det ska tills vi kör fel, mamma tvingas göra en U-sväng medan våran GPS:s visar oss en annan väg som visar sig bara vara en liten omväg för att komma på rätt väg igen. På rätt väg igen svänger vi upp rätt, efter ett tag inser vi att vi åker på en väg smal som en bil bredd ungefär med typ 70% graders vinkling. Jag gillade att mamma körde gasandes i 30km/h på denna sjuka väg.
Vi kom tillslut upp på en lite större väg som var ungefär två bilbredders bredd. Denna väg gick i sick sack och det var så vägen såg ut ända upp till byn vi skulle åka till. Vägen var mycket kringelikrokig och vi åkte bara högre och högre upp, det var otroligt vackert och mäktigt. Utsikten var absurd så otroligt vacker.
På vägen plockar vi kottar, fotar, och gosar med åsnor. Vi åkte förbi några åsnor och jag skulle absolut fota dom. Två av åsnorna var ganska snabba på att komma och hälsa(den ena var en liten plutt) medan dom andra två var lite osäkrare. Efter ett tag började den vuxna av dom kräva goss, sedan kom en till fram till mig och skulle också ha goss. Jag står nu med kameran runt halsen och med två buffandes och gosiga åsnor under varsin hand i detta läge har mamma kört fram en bit och ropar att jag ska skynda mig. Men jag kan verkligen inte slita mig ifrån dessa små söta varelser. Till slut kommer även den fjärde åsnan fram och det visade sig att det var en mulåsna. Mamma börjar bli arg jag pussar dom små kärlekarna hej då och springer sedan iväg. Dom tittar sorgset efter mig, det hade blivit kärlek vid första ögonkastet, vi var kära.

Tillslut når vi vårt mål, det var till en början helt omöjligt att parkera, mamma sa att det var för att alla väntade på att skolan skulle sluta och dom skulle hämta upp sina barn. Vi körde in i staden men åkte snabbt ut därifrån då mamma nästan hade slagits av panik pga dom smala och smockfulla vägarna. Så vi ställde oss utanför staden och traskade in.
När vi kom in var staden nästintill tom och vi bestämde oss för att äta. Det var svårt att hitta något ställe att äta på men tillslut hittade vi ett ställe som vi tyckte passa oss. Vi beställde pasta, och en flaska vatten. Servitrisen frågar om vi ska ha en stor flaska vatten och vi svarar ja. Medan vi väntade på maten så iakttog vi en familj som vi tyckte pratade svenska för en sekund men pratade sedan franska. Det visades att mamman faktiskt var svensk och att det lilla barnet pratade var på både franska och svenska. Vi kom fram till att pappan var fransk och att mamman var svensk men pratade både svenska och franska. Servitrisen kommer in med en , en och en halv liters flaska och vi kollar chockat på den. Vi bestämmer oss för att beställa in en liten flaska. Servitrisen går då och byter flaska och kommer in med en 0,5 liters flaska. Fan va snopna vi var, det var en sån där klassisk situation. Dom hade inget mitt emellan det är ju faktiskt en liters skillnad. Vi fick in våran mat och vi högg i, efter ett tag bytte vi tallrik men bytte snabbt tillbaka. Eftermaten så kan ni tänka er vad vi bestämde oss för att leta efter för något gott? När jag är i Italien ska jag faktiskt få äta sönder mig på min körsbärs glass!
Vi passade på att ta en liten promenad i staden och fotade. Det var ett gäng killar som ropade ”Ciao Bella” efter mig, mamma påstår att när killar ropar efter mig så växer jag då en meter och lyser av självförtroende och att jag kaxigt går vidare. Jag vet inte riktigt jag, det skulle jag gärna se.
Tillslut hittar vi körsbärs glass och vanilj glass som ser riktigt god ut. Men nej det smakade typ ingenting alls, trist.

Det börjar små regna och vi har tröttnat på staden som vi trodde skulle vara liten och mysig. Vi bestämmer oss för att åka hemåt. Vi väljer att ta en annan väg som ska vara snäppet snabbare. Under vägen ner lägger jag märke till några konstiga skyltar som är moln och regn på, över den skylten är det två skyltar en med stenar och en med en bil som slirar. Vi tar oss smidigt ner börjar då det börjar blixtra och åska. När vi kommer till Cefalu (som ligger nedanför Castelbueno) så öppnar sig himlen och regnet bara öser ner. Jag lägger min hand mot fönstret vid ett tillfälle och jag känner vibrationerna i fönstret ifrån regnet. Regnet bildar vågor ner för gatorna och vi ser typ ingenting. I samma veva lyckas vi åka fel och hamnar på en sån där liten små gata. Vi lyckas komma ner på en större väg och stannar vid en parkering. Mamma säger att hon inte klarar av att åka i regnet och att hon inget ser. Jag övertalar henne om att vi tar mindre vägar (inte dom minsta, men lagom små) där vi kan köra långamt så vi ser och att vi dessutom kommer att åka ut ur regnet. När vi börjat köra så minskar regnet en aning och mamma blir lugn igen och säger ”Man ska kanske ta sig upp på stora motorvägen” (som man får köra 130 på). Min mammas gräns mellan ”Det här går inte, jag klarar inte av det här” till ”Det här flyter ju på som smör, man kanske ska ta sig upp på 130 vägen” ligger väldigt nära. Minsta lilla gör att hon slår över till det andra. Men jag övertalar henne att stanna på den vägen vi var på.
Vi tar någon skum omväg upp för ett berg men kommer tillslut på rätt väg igen. På vägen hem måste vi ju ta oss genom den kaotiska staden igen. Men vi gör ändå ett försök att undvika att åka in i staden det slutar i att vi åker upp för en brant sick sack väg upp för ett berg som även den leder in i staden. Vi tror oss ta en smart väg men åker vilse, tillslut hittar vi rätt och åker till våran favorit och typ hem by San Nicola. Där handlar vi ost, parmaskinka, vin, tomater, is te, vindruvor, två olika slags kortlekar, bröd och pizza. Mamma tar en espresso och någon skum friterad ris sak som hon älskar med som jag inte tyckte var så god. På vägen hem utbrister hon helt plötsligt ”Nee jag tycker inte om ris kroketten(som det tydligen var) urk va äckligt, jag tänker inte äta upp den!” Men vid det här laget känner ni kanske min mamma. Ris kroketten är nu spårlöst försvunnen undra vart den tog vägen!

När vi kommer hem så smaskar vi på det vi köpt och spelar kort. Vi kör Casino några gånger och jag leder men helt plötsligt på något konstigt vis så leder mamma. Då bestämmer hon att spelet är slut och att hon är ”Casino mästare” att hon har vunnit jätte många gånger dom senaste gångerna. Jag säger emot men hon fortsätter att tjata det slutar med att jag säger ”Okej, okej du är mästare gud va jag avgudar dig wohu” Då blir hon tyst. Men om det är så att hon vunnit dom senaste gångerna (som jag inte tror) så förvånar det mig inte eftersom hon kör på sitt lilla eget vis och det viset är alltid till hennes fördel.

Nu ska vi sova, jag har tårar i ögonen av att jag har så jävla ont i rumpan eftersom att jag suttit och skrivit i den här förbannade sten hårda sängen. Min rumpa känns platt. God natt på er era lycko grisar som får sova i förhoppningsvis sköna sängar. Hoppas ni njuter ordentligt.

Mamma på den vackra vägen upp