Kvarnbackarna

Det är så vackert här, Kvarnbackarna.
Jag sitter på den ännu varma stenen.
Jag hade hoppats på en sån vacker solnedgång som jag minns som liten.
Men solen gick precis bakom molnen och ljuset letar sig ut däri mellan.
Vattnet är så otroligt stilla.
Kan du tänka dig den stillsamma ytan som glider över stenarna.
Färgerna här får mig att le.
Min kamera vill inte fånga det.
Utan det är något som världen endast tillåtet att visas i verkligheten.
Ljudet av vågorna som kluckande når stenstranden,
av fåglarna som säger god natt till havet.
Lukten av havet och friheten.
Denna plats,
det jag känner,
minns,
ser och hör,
får mig att vilja gråta inte av sorg utan av harmoni, frihet och lycka.
Såhär vill jag att mitt liv ska levas, lukta, kännas och höras.
Fukten, tången och sommaren.
Låt mig aldrig förlora dessa stunder i mitt liv.
För detta är inspirationen i mitt liv, lyckan jag känner.

En saknad

En saknad av att känna trygghet.
En ny känsla av evig osäkerhet,
Vart du än vänder dig[vart du än är] så är den där,
din otroliga osäkerhet.
Den du så länge gömt,
så att du glömt bort.
Eller så lärde du dig helt enkelt att leva med den,
sökte tappert vidare efter trygghet.
Men det blev för mycket,
alldeles för osäkert.
Du är ensam.
Men alla människor är ju i grund och botten det,
så otroligt ensamma och gråa.
Den enda du någonsin kommer att ha,
den du alltid kommer att kunna lita på,
är dig själv.
Men osäkerheten kan ändå döljas,
glömmas och inte kännas.
Men du är osäkert ensam,
så vill det förbli tills du bryter dig ut.
Finner din egen styrka och kör på.