Det släppte i mig, jag slappnade av, jag kunde andas ut.
Jag har länge burit dig, försökt hjälpa dig.
Jag har burit dig, gett dig kraft när du inte längre kunde stå på egna ben.
Nu kan jag äntligen gå fri,
slappna av igen och tänka på vart jag sätter fötterna i stället för att oroa mig för hur du har det.
Men du ska veta, jag skulle kunnat bära dig en mycket längre tid.
Jag var beredd att bära dig in i det sista.
Nu när jag inte bär dig längre så känner jag fortfarande ansvar.
Ansvar för dig, och för framtiden, jag stöttar dig fortfarande.
Även fast jag måste ha min energi och styrka till mig själv just nu,
så har jag alltid ett vakande öga på dig, för jag bryr mig fortfarande.
Jag tittade med glädje och oro i blicken när du tog dina fösta egna steg.
Stegen mot en bättre tid.
Min oro för dig är något jag inte rår på, måste nu måste jag släppa din hand se dig starkt gå på egna ben.
Det är med glädje i blicken och stolthet som jag nu ser dig.
Står och tittar på dina starka och lättnade steg.
Jag njuter när jag ser på dig, ser dig le, ser dig njuta, ser dig må bättre.
Du ska veta att jag alltid kommer att bry mig, älska dig.
Jag hoppas att du kan i framtiden tänka tillbaka.
Tillbaka på den tiden du hade det svårt, tänka tillbaka och se mig.
Kanske även le, för att se dig le, det var mitt mål.
Mitt mål var att få dig le igen, få dig att känna dig lättare.
Jag vet att det inte var tack vare mig du kan vända och ändra din framtid.
Jag hade önskat att det endast hade räckt med min kärlek till dig,
men jag förstod att jag bara stoppade det, det krävdes mer för att verkligen få det att vända.
Men jag hoppas att mina ord någon gång, någon enstaka gång gått in i dig
Att mina tappra steg framåt kanske har fått dig att bli aningen starkare.
Att jag kanske fick dig att skymta något slags ljus.

Jag känner mig som en mamma som för första gången ser sina barn gå själva över vägen.
Jag tänker inte stoppa dig, inte kräva din uppmärksamhet.
Jag ska nu stolt se på dig ,du unga själ.
Se dig när du nu bli något stort, något eget.
Jag älskar dig och finns här för dig Victor.

Hej förlåt att jag inte hört av mig tidigare, har tänkt det ofta men aldrig riktigt kommit till skott.

Bebisarna har nu blivit stora och tjocka. Kastrerade och glada.
Lennon (Lemnon) är fortfarande som en bebis, gosig gillar att bli buren. Om man sitter vid datorn dyker han alltid upp, sätter sig i knät eller på axeln, han gillar att smutta på håret. Äter gärna allt som går att tugga på, topps är en hitt. Men bara när mamma inte ser för då blir hon arg.

Zappa (Zapput, Zappi) Är som en tonåring, han vill ha kärlek, men är lite för cool för att visa det. Mammas pussar är lite pinsamma dom accepteras bara när ingen ser. Ett riktigt mat monster som ibland blir lite för hysterisk när något gott dyker upp. T.ex. när man på morgonen gjort en god kalkon macka. Hoppas och jamar som en galning när man vill smaka.

Båda sover hos mig, Lennon bredvid eller runt huvudet och Zappa på andra sidan eller nere tätt vid benen eller helt enkelt på mig. Båda vill ha mycket närkontakt och uppmärksamhet.

Att vara ute är en riktig hitt, men dom kommer alltid in när mamma ropar på kvällarna när det är lägg dags. Om man vill in någonstans innanför en stängd dörr så funkar alltid jamningar som låter som man håller på att flås levande eller något. Båda är galna och spralliga. Är väldigt medvetna när dom gör något dom inte får det märker man när dom blir påkomna. "busted!" Men oftast sker det samma igen när man vänder ryggen till.

Dom är väldigt lugna och trygga katter med starka personligheter båda två, mycket olika men väldigt lika. Håller alltid ihop. "Starkast tillsammans!"

Mvh Tova