Det släppte i mig, jag slappnade av, jag kunde andas ut.
Jag har länge burit dig, försökt hjälpa dig.
Jag har burit dig, gett dig kraft när du inte längre kunde stå på egna ben.
Nu kan jag äntligen gå fri,
slappna av igen och tänka på vart jag sätter fötterna i stället för att oroa mig för hur du har det.
Men du ska veta, jag skulle kunnat bära dig en mycket längre tid.
Jag var beredd att bära dig in i det sista.
Nu när jag inte bär dig längre så känner jag fortfarande ansvar.
Ansvar för dig, och för framtiden, jag stöttar dig fortfarande.
Även fast jag måste ha min energi och styrka till mig själv just nu,
så har jag alltid ett vakande öga på dig, för jag bryr mig fortfarande.
Jag tittade med glädje och oro i blicken när du tog dina fösta egna steg.
Stegen mot en bättre tid.
Min oro för dig är något jag inte rår på, måste nu måste jag släppa din hand se dig starkt gå på egna ben.
Det är med glädje i blicken och stolthet som jag nu ser dig.
Står och tittar på dina starka och lättnade steg.
Jag njuter när jag ser på dig, ser dig le, ser dig njuta, ser dig må bättre.
Du ska veta att jag alltid kommer att bry mig, älska dig.
Jag hoppas att du kan i framtiden tänka tillbaka.
Tillbaka på den tiden du hade det svårt, tänka tillbaka och se mig.
Kanske även le, för att se dig le, det var mitt mål.
Mitt mål var att få dig le igen, få dig att känna dig lättare.
Jag vet att det inte var tack vare mig du kan vända och ändra din framtid.
Jag hade önskat att det endast hade räckt med min kärlek till dig,
men jag förstod att jag bara stoppade det, det krävdes mer för att verkligen få det att vända.
Men jag hoppas att mina ord någon gång, någon enstaka gång gått in i dig
Att mina tappra steg framåt kanske har fått dig att bli aningen starkare.
Att jag kanske fick dig att skymta något slags ljus.

Jag känner mig som en mamma som för första gången ser sina barn gå själva över vägen.
Jag tänker inte stoppa dig, inte kräva din uppmärksamhet.
Jag ska nu stolt se på dig ,du unga själ.
Se dig när du nu bli något stort, något eget.
Jag älskar dig och finns här för dig Victor.

Hej förlåt att jag inte hört av mig tidigare, har tänkt det ofta men aldrig riktigt kommit till skott.

Bebisarna har nu blivit stora och tjocka. Kastrerade och glada.
Lennon (Lemnon) är fortfarande som en bebis, gosig gillar att bli buren. Om man sitter vid datorn dyker han alltid upp, sätter sig i knät eller på axeln, han gillar att smutta på håret. Äter gärna allt som går att tugga på, topps är en hitt. Men bara när mamma inte ser för då blir hon arg.

Zappa (Zapput, Zappi) Är som en tonåring, han vill ha kärlek, men är lite för cool för att visa det. Mammas pussar är lite pinsamma dom accepteras bara när ingen ser. Ett riktigt mat monster som ibland blir lite för hysterisk när något gott dyker upp. T.ex. när man på morgonen gjort en god kalkon macka. Hoppas och jamar som en galning när man vill smaka.

Båda sover hos mig, Lennon bredvid eller runt huvudet och Zappa på andra sidan eller nere tätt vid benen eller helt enkelt på mig. Båda vill ha mycket närkontakt och uppmärksamhet.

Att vara ute är en riktig hitt, men dom kommer alltid in när mamma ropar på kvällarna när det är lägg dags. Om man vill in någonstans innanför en stängd dörr så funkar alltid jamningar som låter som man håller på att flås levande eller något. Båda är galna och spralliga. Är väldigt medvetna när dom gör något dom inte får det märker man när dom blir påkomna. "busted!" Men oftast sker det samma igen när man vänder ryggen till.

Dom är väldigt lugna och trygga katter med starka personligheter båda två, mycket olika men väldigt lika. Håller alltid ihop. "Starkast tillsammans!"

Mvh Tova

Nu reser vi,
jag till Öland,
du till Istanbul.
Hoppas du blir kaffelatte där, och inte skummad mjölk som jag,
och solglasögonen är väl med? Se till att ingen dom tar på toaletten bara.
Ville bara tacka dig för att du finns
och säga att det faktiskt är du som gör mig stark.
Du är bland det bästa jag vet.
Texten är inte särskilt lång eller bra,
men jag hoppas att du ändå känner kärleken i den / Din lilla syster

Jag kvävs, sluta sätta mina ord i era munnar.
Ni splittrar mig, era ord sliter mig i stycken.
Det är ett krig nu, ett sjukt jävla krig.
Det skjuts i mig, det är jag som tappar kontrollen, det är jag som går sönder.
Snälla stilla detta eländiga krig.

Hela dagen har jag saknat dig så mycket att jag har haft ont i magen.

Förväntade mig inte att du skulle dyka upp idag.

Men det gjorde du, du stressade in men gick lika snabbt som du kom

Sen sa du ”Jag måste hem”

Det gjorde ont, ont på riktigt.

Kan man vara stark när man förlorat, förlorat något som varit viktigt, trygghet.

Först förlora en trygghet i tanken på att man aldrig, aldrig blir ensam.

Även fast denna trygghet var en form av ett djur så fanns den ju ändå där, eller hur?

När man alltid haft den där värmen bredvid sig när man somnar, haft den där sen man var liten.

Blivit väckt på morgonen av det underbaraste man vet, ett kurr, ett kärleks djur, en len päls att borra huvudet i, för mig kärlek.

Jo han var min trygghet, det var han.

Men jag kom över det, eller inte honom men jag sökte styrka i ny trygghet, och fann det.

Det var min familj, min trygga säkra familj som faktiskt alltid fanns där.

Vi har gått igenom mycket min familj, min älskade familj.

Tårar, ett krig, en kris, kärlek, ensamhet. Vi klarar det tillsammans.

Jag litade på det, jag litade på dem.

Trygghet splittras, en händelse, tårar, några ord.

Blotta tanken på att du, du som gett mig liv, du som gett mig kärlek kunde svika så.

Kunde ljuga för mig på detta vis, utan att röra en min.

Ja jag älskar dig, något enormt för du är ändå en del av mig.

Jag kan inte leva utan dig, men inte heller den skit du lämnat mig.

Misstanke, lögn, tro, svek.

Du rörde inte en min, du sa inte ett ord, du svartnade.

Jag bygger upp hat inom mig, men du ger mig inget att ge ut.

Det känns som om dom andra fick det ur sig ganska tidigt.

Men jag kunde inte, jag tappade min luft, jag hade inget kvar.

Jag önskar att du sårar mig in på ryggmärgen, så jag får skrika, får gråta, får sparka.

Jag vill få ut mitt hat, men jag tycks mig inte klara det.

Jag kom på en grej här om dagen när jag sa att jag var arg på dig.

Du frågade, hur läge har du tänkt vara det då?

Vadå hur länge, du har gett mig minne, sorg och saknad för livet, mamma

Bara så du vet så har du svikit.

Jag vet inte vad du begär.

Men jag kan inte ha detta ansvar på mina axlar längre.

Du måste förstå.

Jag klarar inte av att så ofta höra att du vill dö.

Att min älskade fina vill dö.

Varje gång jag hör dig säga att du är misslyckat, går det sönder i mig.

Du säger så för att höra hur mycket jag älskar dig.

Men jag vill att du ska förstå det ändå, inga förklaringar ska behövas.

Min hjärna mina ögon mina öron hör dig säga så ofta att du vill dö.

Det gör så ont i mig.

När du bad mig säga en siffra mellan 1-6 så visste jag inte vad det handlade om.

När jag sedan sa två så fick jag veta.

Om jag hade valt 1-4-5-6 så skulle du inte finnas mer.

Jag stöttar dig jag finns verkligen för dig.

Men hur kan du då göra så att ditt liv hänger på mig?

Jag orkar faktiskt inte höra på det längre.

Jag vet att du verkligen har haft det skit, jag vet det.

Men jag orkar inte höra det längre, för jag vet du vill bara höra motsatsen från mig.

Jag vill vara ett stöd för dig, men samtidigt så klarar jag nog inte av det längre.

För det gör så ont, så jävla ont.

Och jag är ständigt så rädd, rädd för att du ska försvinna.

För du har gjort det på ett sånt sätt att om du väljer att inte leva mera,

Ja om du gör de, så kommer jag ta på mig skulden.

Så även fast jag inte klarar det så ska jag försöka att fortsätta vagga dig, hålla om dig.

Och säga allt är bra, det blir bra snart.

För jag kan inte heller säga ifrån,

för då vet jag inte om du ger upp, och tror att jag inte bryr mig.

Men jag bryr mig, jag bryr mig riktigt mycket.

Jag älskar dig och vill ha dig för evigt hos mig.

Men du måste då förstå, ditt eviga sökande på bekräftelse och tröst.

Det kommer att ta kol på den som försöker få dig att fortsätta leva.