Fastän man inte alltid mår så vackert i själen, kan man ändå vara nöjd.
Nöjd med livet, fastän man hatar det.
Hänger du med?
Fastän jag kanske hatar mitt utseende, kanske inte mår så vackert inuti mig.
Kanske jag är nöjd med min omgivning, mina vänner.
Kanske kan känna små glädje rus mitt i allt det mörka och fula.
Jag kommer nog aldrig bli kvitt mitt dåliga självförtroende,
men utan min familj och vänner så kanske jag inte skulle klara av någonting alls.
Aldrig känna glädje aldrig känna hopp.
Så länge du ser fram emot något, så lever du.
När du lever så kan du vara glad ibland, nöjd över något.
Ta fram det du älskar, känn på känslan att vara glad.
Sluta se allt så negativt, jag lovar det funkar...

Det släppte i mig, jag slappnade av, jag kunde andas ut.
Jag har länge burit dig, försökt hjälpa dig.
Jag har burit dig, gett dig kraft när du inte längre kunde stå på egna ben.
Nu kan jag äntligen gå fri,
slappna av igen och tänka på vart jag sätter fötterna i stället för att oroa mig för hur du har det.
Men du ska veta, jag skulle kunnat bära dig en mycket längre tid.
Jag var beredd att bära dig in i det sista.
Nu när jag inte bär dig längre så känner jag fortfarande ansvar.
Ansvar för dig, och för framtiden, jag stöttar dig fortfarande.
Även fast jag måste ha min energi och styrka till mig själv just nu,
så har jag alltid ett vakande öga på dig, för jag bryr mig fortfarande.
Jag tittade med glädje och oro i blicken när du tog dina fösta egna steg.
Stegen mot en bättre tid.
Min oro för dig är något jag inte rår på, måste nu måste jag släppa din hand se dig starkt gå på egna ben.
Det är med glädje i blicken och stolthet som jag nu ser dig.
Står och tittar på dina starka och lättnade steg.
Jag njuter när jag ser på dig, ser dig le, ser dig njuta, ser dig må bättre.
Du ska veta att jag alltid kommer att bry mig, älska dig.
Jag hoppas att du kan i framtiden tänka tillbaka.
Tillbaka på den tiden du hade det svårt, tänka tillbaka och se mig.
Kanske även le, för att se dig le, det var mitt mål.
Mitt mål var att få dig le igen, få dig att känna dig lättare.
Jag vet att det inte var tack vare mig du kan vända och ändra din framtid.
Jag hade önskat att det endast hade räckt med min kärlek till dig,
men jag förstod att jag bara stoppade det, det krävdes mer för att verkligen få det att vända.
Men jag hoppas att mina ord någon gång, någon enstaka gång gått in i dig
Att mina tappra steg framåt kanske har fått dig att bli aningen starkare.
Att jag kanske fick dig att skymta något slags ljus.

Jag känner mig som en mamma som för första gången ser sina barn gå själva över vägen.
Jag tänker inte stoppa dig, inte kräva din uppmärksamhet.
Jag ska nu stolt se på dig ,du unga själ.
Se dig när du nu bli något stort, något eget.
Jag älskar dig och finns här för dig Victor.

Hej förlåt att jag inte hört av mig tidigare, har tänkt det ofta men aldrig riktigt kommit till skott.

Bebisarna har nu blivit stora och tjocka. Kastrerade och glada.
Lennon (Lemnon) är fortfarande som en bebis, gosig gillar att bli buren. Om man sitter vid datorn dyker han alltid upp, sätter sig i knät eller på axeln, han gillar att smutta på håret. Äter gärna allt som går att tugga på, topps är en hitt. Men bara när mamma inte ser för då blir hon arg.

Zappa (Zapput, Zappi) Är som en tonåring, han vill ha kärlek, men är lite för cool för att visa det. Mammas pussar är lite pinsamma dom accepteras bara när ingen ser. Ett riktigt mat monster som ibland blir lite för hysterisk när något gott dyker upp. T.ex. när man på morgonen gjort en god kalkon macka. Hoppas och jamar som en galning när man vill smaka.

Båda sover hos mig, Lennon bredvid eller runt huvudet och Zappa på andra sidan eller nere tätt vid benen eller helt enkelt på mig. Båda vill ha mycket närkontakt och uppmärksamhet.

Att vara ute är en riktig hitt, men dom kommer alltid in när mamma ropar på kvällarna när det är lägg dags. Om man vill in någonstans innanför en stängd dörr så funkar alltid jamningar som låter som man håller på att flås levande eller något. Båda är galna och spralliga. Är väldigt medvetna när dom gör något dom inte får det märker man när dom blir påkomna. "busted!" Men oftast sker det samma igen när man vänder ryggen till.

Dom är väldigt lugna och trygga katter med starka personligheter båda två, mycket olika men väldigt lika. Håller alltid ihop. "Starkast tillsammans!"

Mvh Tova

Nu reser vi,
jag till Öland,
du till Istanbul.
Hoppas du blir kaffelatte där, och inte skummad mjölk som jag,
och solglasögonen är väl med? Se till att ingen dom tar på toaletten bara.
Ville bara tacka dig för att du finns
och säga att det faktiskt är du som gör mig stark.
Du är bland det bästa jag vet.
Texten är inte särskilt lång eller bra,
men jag hoppas att du ändå känner kärleken i den / Din lilla syster

Jag kvävs, sluta sätta mina ord i era munnar.
Ni splittrar mig, era ord sliter mig i stycken.
Det är ett krig nu, ett sjukt jävla krig.
Det skjuts i mig, det är jag som tappar kontrollen, det är jag som går sönder.
Snälla stilla detta eländiga krig.

Hela dagen har jag saknat dig så mycket att jag har haft ont i magen.

Förväntade mig inte att du skulle dyka upp idag.

Men det gjorde du, du stressade in men gick lika snabbt som du kom

Sen sa du ”Jag måste hem”

Det gjorde ont, ont på riktigt.

Kan man vara stark när man förlorat, förlorat något som varit viktigt, trygghet.

Först förlora en trygghet i tanken på att man aldrig, aldrig blir ensam.

Även fast denna trygghet var en form av ett djur så fanns den ju ändå där, eller hur?

När man alltid haft den där värmen bredvid sig när man somnar, haft den där sen man var liten.

Blivit väckt på morgonen av det underbaraste man vet, ett kurr, ett kärleks djur, en len päls att borra huvudet i, för mig kärlek.

Jo han var min trygghet, det var han.

Men jag kom över det, eller inte honom men jag sökte styrka i ny trygghet, och fann det.

Det var min familj, min trygga säkra familj som faktiskt alltid fanns där.

Vi har gått igenom mycket min familj, min älskade familj.

Tårar, ett krig, en kris, kärlek, ensamhet. Vi klarar det tillsammans.

Jag litade på det, jag litade på dem.

Trygghet splittras, en händelse, tårar, några ord.

Blotta tanken på att du, du som gett mig liv, du som gett mig kärlek kunde svika så.

Kunde ljuga för mig på detta vis, utan att röra en min.

Ja jag älskar dig, något enormt för du är ändå en del av mig.

Jag kan inte leva utan dig, men inte heller den skit du lämnat mig.

Misstanke, lögn, tro, svek.

Du rörde inte en min, du sa inte ett ord, du svartnade.

Jag bygger upp hat inom mig, men du ger mig inget att ge ut.

Det känns som om dom andra fick det ur sig ganska tidigt.

Men jag kunde inte, jag tappade min luft, jag hade inget kvar.

Jag önskar att du sårar mig in på ryggmärgen, så jag får skrika, får gråta, får sparka.

Jag vill få ut mitt hat, men jag tycks mig inte klara det.

Jag kom på en grej här om dagen när jag sa att jag var arg på dig.

Du frågade, hur läge har du tänkt vara det då?

Vadå hur länge, du har gett mig minne, sorg och saknad för livet, mamma

Bara så du vet så har du svikit.