Dag 2 ”En mil med flipp flopp”
Denna dag var kort och lång, seg men händelserik. Vi vaknade sent, bestämde att mamma skulle handla frukost mat och jag badelibada och fixa håret. Innan mamma går säger hon att det är en mil och att det ta lång tid, visst tänkte jag då slipper jag stressa. Tio minuter senare är hon tillbaka, det mamma hade kommit på var att det är söndag. Alltså inga affärer öppna. Men hon hade i alla fall klagat över att lamporna i sovrummet inte funkar.

När vi var fixade och redo begav vi oss till fots ner över berget med GPS:en inställd på San Nicola, klockan var nu halv två, och inget hade vi ätit. Vi vandrade fotade och skrattade åt gårdagens incident. Vi gick längs fält med citroner och oliver. Jag kunde inte motstå att plocka en varsin oliv till mamma och mig. Med vattnade käftar sätter vi tänderna i våra oliver, spottar och fräser. Tror aldrig jag ätit något så beskt i hela mítt liv.

Tillslut kom vi till den lilla söta byn som var vårt mål där vi fann ett litet gatustånd där en man sålde majs snacks i olika former, pumpa kärnor, solroskärnor och några vatten kastanjer. Vi köpte lite gott och vandrade vidare.

Byn heter San Nicola är en väldigt liten och kompakt by med endast 1000 invånare.

Efter några meter stöter vi på en man (med en massa vatten flaskor) vi frågar honom vart man kan köpa vatten. Han pekar och gör små ljud, jag inser att han är stum och vi går vidare. Han ropar och pekar att vi ska gå in i ett café. Han hade tydligen bestämt vart vi skulle gå. Mamma ropar bien bien, vi låtsas gå in i cafét men väljer att sätta oss på en fin restaurang bredvid.

Eftersom att klockan nu är halv tre och vi inte har ätit något under dagen så bestämmer mamma att vi ska äta en riktig Italiens middag vilket innebär fem rätter (fast vi skippade en) så vi beställer alltså fyra rätter och tror starkt att vi ska orka äta allt. För mammas del börjar middagen super gott medan mitt bara var friterat och skumt. Nästa måltid var jag väldigt nöjd med tills mammas goda musselpasta dök upp. Jahap ännu en tabbe av mig och en klockren träff av mamma. Middagen gick utför för oss båda, men det var nog bäst så eftersom vi var tok mätta efter bara förrätten.

Efter den två timmar låga middagen går vi vidare längst byns huvudgata vi stannar vid en jätte fin liten gata. Till våran stora förvåning ”Målet uppnått” låter det ifrån våran GPS. Om byn sov nu så skulle vi väckt alla med vårt skratt.

Vi följer den fina gatan ner mot vattnet och hamnen.

”Här inne ligger små båtarna och där ute ligger dom stora båtarna” säger min uppmärksamma mamma. ”Ja på land” säger hennes ännu mera uppmärksamma dotter. Det var sant dom stora båtarna låg faktiskt på land.

Jag fotar en mycket vacker blind katt och sedan sätter vi oss och äter otroligt god glass. Eftersom att jag tidigare ätit Italiens underbara glass så vet jag att körsbärs glassen är den bästa. Min inte lika erfarna mamma väljer en pistpage glass som hon sedan surar över. Om min mamma inte är nöjd med sin glass så ställer hon undan den och vänder ryggen till, men tro inte att det förblir så. Mamma återgår efter ett tag äter lite av glassen och vänder sedan ryggen till. Så håller det på tills glassen är slut.

Efter ett telefonsamtal för mamma och vackra kort för mig så beger vi oss hemåt. Vi var påväg att bli på körda av en bil som för en sekund åker på ett hjul sladdar vidare i hög hastighet. I uppförsbacke och mörkande ljus vandrar vi upp mot vårt hotell. Efter flera bilar som tutar så hittar vi upp till vårt hotell.

Sista biten går vi i totalt mörker sjungandes på ”ticke tack ticke tack här kommer peter palsternack” ”Duddel di duddel di här kommer Selma Selleri i en kjol med bruderi” och så vidare.

När vi ska titta om dom har fixat våra lampor i sovrummet så inser vi att vi bara inte hade satt på dom. Hej fröknarna IQ, typiskt mamma och mig.

Nu ska vi sova mätta, trötta och med värkandes fötter. God natt.

Citron


Dom mycket beska oliverna


Gatuståndet där vi köpte lite gott


Mami kollar menyn på restaurangen


Jag på restaurangen


Den vackra gatan


Jag äter lite gott på den vackra gatan


Den vackra och blinda katten


Fåglarna tog sin flykt till himlen


Mamma pratade i telefon och jag hade det tråkigt

Dag 1 ”RENT A CAR”
Flygresan gick bra, jag hamnade bredvid en mycket trevlig flygkapten och hans även hon mycket trevliga fru. Han berättade saker för mig och svarade så gott han kunde på mina frågor som visades vara ganska knäppa. Nu vet jag en massa om flygplan och att flyga. Känner mig lugn som en filbunke härligt. Desutom hjälpte hans fru mig att plugga engelska. Så tack ni snälla människor.

Med glas ögonen på nästippen och svett droppar i pannan säger hon upprepade gånger ”Wuth?” ”Whut shull i do?” ändå hittar vi aldrig, det visar sig att våran hyrda bil står i en annan stad.
Vilsna utanför RENT A CAR sitter vi lyssnade på ”Sing fore me” med Andreas Jonsson. Tack för att du sprider lite glädje här ute i öde marken bland syrsor och döda bilar.

Vi börjar traska mot flygplatsen en massa samtal senare. Vi går förbi stora träd som låter som en hel flock apor, vad är det för något? Inga apor eller fåglar syns till. Eller jo vänta, en Kanariefågel, och en till. Hela träden är fylla med små fina gröna och gula fåglar. Men det är ju Kanariefåglar, åh Kanariefåglar. Med ett glädjerus i kroppen traskar vi vidare, härligt.

Vi tog oss tillbaka till flygplatsen med lycka fann vi en taxi, med en liten italiensk gubbe utanför. Den lilla gubben stod och mumsade i sig lite frukt och bröd när vi kom. Han stuvade in våra väskor, nej min väska mosar nästan den lilla gubbens banan. Jag somnade ganska snabbt i den lilla och nu väldigt pratglada gubbens baksäte med älskade Damien Rice i örat. Vill minnas att jag vaknade till vid ett läge av tutande och en massa babbel, somnade om. Vaknade med ett ryck, vi är nästan framme. Dreggel i örat. Samtidigt som vi klättrar upp för berget babblar den lilla gubben glatt på och utbrister ”Mamma mia”

När vi kommer fram hinner jag med ett snabbt foto och vi går till Receptionen. Där vi fårvänta på en stor lagom tjock man, ännu en gång stuvas vi in i en bil, men i denna var det en mycket tyst man med svag macdonalds lukt i bilen. Till våran stora förvåning är vårat hotellrum (lägenhet) mycket stort, härligt. Men lamporna i sovrummet funkar inte. Nu tänkte jag fixa mig i ordning för natten och mera dreggel på kudden medans mamma fipplar på sin nya GPS.

Den lilla duktiga och pratglada lilla gubben


Min söta Mamir vid flygplatsen


Jag utanför "RENT A CAR"

Grattis fader min 60 år.

En blomma till din/vår lägenhet ska jag införskaffa så snart jag fått pengar(hej jag är en slösis)
Din ålder kan man icke genomskåda, du är rak i ryggen och än har du inga rynkor fått.
Endast glasögonen på din nästipp avslöjar att du troligtvis är en bit över 20.

Vi har gått egenom mycket det senaste halvåret, och vi har en bit kvar.
Men vi har varandra. Jag älskar dig och vet att vi klarar det. Du är en sån fin människa, vi alla är olika, vi reagerar olika, handlar olika och jag älskar dig för den du är.

Hade tänkt att skriva en lång text till dig Julia. Men det känns inte som om det behövs, orkar faktiskt inte bry mig eller reagera så starkt som jag gjorde den morgonen jag vaknade med ett hat mot dig.
Men några ord ska du nog få.

"Riktiga vänner är dom som kommer en nära när alla andra försvinner"
Dom orden beskriver mitt beslut och mitt hej då till dig.
Du har betytt mycket du har varit mitt allt, men nu känner jag ingen gemenskap till dig längre.
Du var för självupptagen med ditt att du inte brydde dig om hur jag mådde, att jag behövde dig.
Inga ord i världen kan få mig att ångra detta beslut, inga ord i världen kommer göra oss till Jing och Jang igen.
Jag saknar alla sjuka saker vi gjort det kommer jag nog alltid göra.

Mitt hjärta gråter men jag vet att det är bäst för mig att ge upp dig jag kan inte längre ge dig den uppmärksamheten du krävt och jag givit.

Fastän man inte alltid mår så vackert i själen, kan man ändå vara nöjd.
Nöjd med livet, fastän man hatar det.
Hänger du med?
Fastän jag kanske hatar mitt utseende, kanske inte mår så vackert inuti mig.
Kanske jag är nöjd med min omgivning, mina vänner.
Kanske kan känna små glädje rus mitt i allt det mörka och fula.
Jag kommer nog aldrig bli kvitt mitt dåliga självförtroende,
men utan min familj och vänner så kanske jag inte skulle klara av någonting alls.
Aldrig känna glädje aldrig känna hopp.
Så länge du ser fram emot något, så lever du.
När du lever så kan du vara glad ibland, nöjd över något.
Ta fram det du älskar, känn på känslan att vara glad.
Sluta se allt så negativt, jag lovar det funkar...

Det släppte i mig, jag slappnade av, jag kunde andas ut.
Jag har länge burit dig, försökt hjälpa dig.
Jag har burit dig, gett dig kraft när du inte längre kunde stå på egna ben.
Nu kan jag äntligen gå fri,
slappna av igen och tänka på vart jag sätter fötterna i stället för att oroa mig för hur du har det.
Men du ska veta, jag skulle kunnat bära dig en mycket längre tid.
Jag var beredd att bära dig in i det sista.
Nu när jag inte bär dig längre så känner jag fortfarande ansvar.
Ansvar för dig, och för framtiden, jag stöttar dig fortfarande.
Även fast jag måste ha min energi och styrka till mig själv just nu,
så har jag alltid ett vakande öga på dig, för jag bryr mig fortfarande.
Jag tittade med glädje och oro i blicken när du tog dina fösta egna steg.
Stegen mot en bättre tid.
Min oro för dig är något jag inte rår på, måste nu måste jag släppa din hand se dig starkt gå på egna ben.
Det är med glädje i blicken och stolthet som jag nu ser dig.
Står och tittar på dina starka och lättnade steg.
Jag njuter när jag ser på dig, ser dig le, ser dig njuta, ser dig må bättre.
Du ska veta att jag alltid kommer att bry mig, älska dig.
Jag hoppas att du kan i framtiden tänka tillbaka.
Tillbaka på den tiden du hade det svårt, tänka tillbaka och se mig.
Kanske även le, för att se dig le, det var mitt mål.
Mitt mål var att få dig le igen, få dig att känna dig lättare.
Jag vet att det inte var tack vare mig du kan vända och ändra din framtid.
Jag hade önskat att det endast hade räckt med min kärlek till dig,
men jag förstod att jag bara stoppade det, det krävdes mer för att verkligen få det att vända.
Men jag hoppas att mina ord någon gång, någon enstaka gång gått in i dig
Att mina tappra steg framåt kanske har fått dig att bli aningen starkare.
Att jag kanske fick dig att skymta något slags ljus.

Jag känner mig som en mamma som för första gången ser sina barn gå själva över vägen.
Jag tänker inte stoppa dig, inte kräva din uppmärksamhet.
Jag ska nu stolt se på dig ,du unga själ.
Se dig när du nu bli något stort, något eget.
Jag älskar dig och finns här för dig Victor.

Hej förlåt att jag inte hört av mig tidigare, har tänkt det ofta men aldrig riktigt kommit till skott.

Bebisarna har nu blivit stora och tjocka. Kastrerade och glada.
Lennon (Lemnon) är fortfarande som en bebis, gosig gillar att bli buren. Om man sitter vid datorn dyker han alltid upp, sätter sig i knät eller på axeln, han gillar att smutta på håret. Äter gärna allt som går att tugga på, topps är en hitt. Men bara när mamma inte ser för då blir hon arg.

Zappa (Zapput, Zappi) Är som en tonåring, han vill ha kärlek, men är lite för cool för att visa det. Mammas pussar är lite pinsamma dom accepteras bara när ingen ser. Ett riktigt mat monster som ibland blir lite för hysterisk när något gott dyker upp. T.ex. när man på morgonen gjort en god kalkon macka. Hoppas och jamar som en galning när man vill smaka.

Båda sover hos mig, Lennon bredvid eller runt huvudet och Zappa på andra sidan eller nere tätt vid benen eller helt enkelt på mig. Båda vill ha mycket närkontakt och uppmärksamhet.

Att vara ute är en riktig hitt, men dom kommer alltid in när mamma ropar på kvällarna när det är lägg dags. Om man vill in någonstans innanför en stängd dörr så funkar alltid jamningar som låter som man håller på att flås levande eller något. Båda är galna och spralliga. Är väldigt medvetna när dom gör något dom inte får det märker man när dom blir påkomna. "busted!" Men oftast sker det samma igen när man vänder ryggen till.

Dom är väldigt lugna och trygga katter med starka personligheter båda två, mycket olika men väldigt lika. Håller alltid ihop. "Starkast tillsammans!"

Mvh Tova