Kan man vara stark när man förlorat, förlorat något som varit viktigt, trygghet.

Först förlora en trygghet i tanken på att man aldrig, aldrig blir ensam.

Även fast denna trygghet var en form av ett djur så fanns den ju ändå där, eller hur?

När man alltid haft den där värmen bredvid sig när man somnar, haft den där sen man var liten.

Blivit väckt på morgonen av det underbaraste man vet, ett kurr, ett kärleks djur, en len päls att borra huvudet i, för mig kärlek.

Jo han var min trygghet, det var han.

Men jag kom över det, eller inte honom men jag sökte styrka i ny trygghet, och fann det.

Det var min familj, min trygga säkra familj som faktiskt alltid fanns där.

Vi har gått igenom mycket min familj, min älskade familj.

Tårar, ett krig, en kris, kärlek, ensamhet. Vi klarar det tillsammans.

Jag litade på det, jag litade på dem.

Trygghet splittras, en händelse, tårar, några ord.

Blotta tanken på att du, du som gett mig liv, du som gett mig kärlek kunde svika så.

Kunde ljuga för mig på detta vis, utan att röra en min.

Ja jag älskar dig, något enormt för du är ändå en del av mig.

Jag kan inte leva utan dig, men inte heller den skit du lämnat mig.

Misstanke, lögn, tro, svek.

Du rörde inte en min, du sa inte ett ord, du svartnade.

Jag bygger upp hat inom mig, men du ger mig inget att ge ut.

Det känns som om dom andra fick det ur sig ganska tidigt.

Men jag kunde inte, jag tappade min luft, jag hade inget kvar.

Jag önskar att du sårar mig in på ryggmärgen, så jag får skrika, får gråta, får sparka.

Jag vill få ut mitt hat, men jag tycks mig inte klara det.

Jag kom på en grej här om dagen när jag sa att jag var arg på dig.

Du frågade, hur läge har du tänkt vara det då?

Vadå hur länge, du har gett mig minne, sorg och saknad för livet, mamma

Bara så du vet så har du svikit.