som alltid

Hon springer på sina små ben.

Hon springer det snabbaste hon kan.

Fort, fort iväg ingen får se henne gråta

Hon håller händerna kring öronen,

hon vill inte höra, inte se,

inte känna, inte lukta,

inte smaka, inte veta

inte leva och inte dö.

Hon springer bort från allt.

Ingen kommer att sakna henne.

Varje gång hon gråter, varje gång hon ler,

så blir det bara fel.

Hon springer.

Hon försvinner bort.

Hon sätter sej ner, andas djupt.

Tillslut, torkar hon tårarna, ingen får misstänka att hon gråtit.

Ler, spelar glad, som så många gånger förr.

Hej höst, Hej älskade Höst.

Sprattel i kroppen och en massa överskotts energi, jajjamensan

Jag gräver långt in i min lilla hjärna men endå förstår jag inte.

Hur människor kan tycka att fina höst (håll för ögnen den som är känslig) är en deppig och tråkig årstid.

Alla små varelser som tycker så, ser ni aldrig positivt?

Tänk dig att du går i skogen en vacker vår morgon när solens strålar letar sig in genom trädens toppar,

färger miljontals färger visar sig.

Va i skogen gå promenad, om det inte passar plocka svampelisvamp.

Sök på svamp +recept på internet, jag lovar du kommer hitta många goda recept som passar.

Ta fram ingredienser och ställ dig framför spisen och börja laga svamp
(glöm inte ringa och bjuda hem mig)

Men jag funderar så det knakar, hur kan man inte gilla regn???

Det är ju underbart. Det finns inget så härligt som regn.

Tänk dig att du sitter ihop kurrad i soffan med någon du tycker väldigt mycket om,

ni har tända ljus och dricker te.

Ni hör regnet smattra på fönstret. (åh att somna till det är det underbaraste som finns)

Luften är frisk och ren, man känner sig fri.

Kan det bli så mycket bättre?

Jag älskar höst, jag älskar regn.

Välkommen tillbaka höst, klappi<3

saknar

Mamma lagar fortfarande mat för fyra.

Det har snart gått tre år nu, kan hon inte vänja sig?

Hon kanske inte vill det.

Jag saknar också men det hjälper inte att låtsas tro att du ska dyka upp lagom till middagen.

Pappa glömmer ibland att låsa dörren,

han tror att du ska komma på natten och låsa den,

tror han verkligen så mycket att han glömmer och låsa dörren,

eller har han bara blivit allmänt glömsk?

Men jag förstår dom, dom två som uppfostrat dig, deras lilla ängel är nu borta.

Kvar är en miniatyr, en miniatyr blir aldrig lika vacker och underbar, men jag lovar jag försöker.

Visst du hälsar på ibland men inte ofta, och sällan ensam.

Jag har inget emot honom tvärt om han är underbar.

Vi saknar vi glömmer och vi hoppas.

Men del saknar så mycket att dom tror att det bara är att leva som alltid.

Sådana är mamma och pappa men dom fattar inte att det inte går utan dig.

Vi va ditt allt det enda om betydde så mycket, du va mitt stöd.

Dom dagarna mamma och pappa bråkade,

då kunde jag bara springa ner till dig,

nu bråkar dom aldrig så jag hör,

eller så har dom väl bara blivit sams nu.

Du har lämnat allt annorlunda, allt som det alltid varit.