Jag vet inte vad du begär.

Men jag kan inte ha detta ansvar på mina axlar längre.

Du måste förstå.

Jag klarar inte av att så ofta höra att du vill dö.

Att min älskade fina vill dö.

Varje gång jag hör dig säga att du är misslyckat, går det sönder i mig.

Du säger så för att höra hur mycket jag älskar dig.

Men jag vill att du ska förstå det ändå, inga förklaringar ska behövas.

Min hjärna mina ögon mina öron hör dig säga så ofta att du vill dö.

Det gör så ont i mig.

När du bad mig säga en siffra mellan 1-6 så visste jag inte vad det handlade om.

När jag sedan sa två så fick jag veta.

Om jag hade valt 1-4-5-6 så skulle du inte finnas mer.

Jag stöttar dig jag finns verkligen för dig.

Men hur kan du då göra så att ditt liv hänger på mig?

Jag orkar faktiskt inte höra på det längre.

Jag vet att du verkligen har haft det skit, jag vet det.

Men jag orkar inte höra det längre, för jag vet du vill bara höra motsatsen från mig.

Jag vill vara ett stöd för dig, men samtidigt så klarar jag nog inte av det längre.

För det gör så ont, så jävla ont.

Och jag är ständigt så rädd, rädd för att du ska försvinna.

För du har gjort det på ett sånt sätt att om du väljer att inte leva mera,

Ja om du gör de, så kommer jag ta på mig skulden.

Så även fast jag inte klarar det så ska jag försöka att fortsätta vagga dig, hålla om dig.

Och säga allt är bra, det blir bra snart.

För jag kan inte heller säga ifrån,

för då vet jag inte om du ger upp, och tror att jag inte bryr mig.

Men jag bryr mig, jag bryr mig riktigt mycket.

Jag älskar dig och vill ha dig för evigt hos mig.

Men du måste då förstå, ditt eviga sökande på bekräftelse och tröst.

Det kommer att ta kol på den som försöker få dig att fortsätta leva.

Jag vet att du ligger sömnlös flera nätter för att hösten är historia.
Att vi är, våran vänskap är, endast historia.
Men du ska veta även fast det var vi för länge sen så finns jag kvar.
Jag kommer alltid finnas, för någon man än gång älskat, kommer man alltid älska innerst inne.
Man kanske inte alltid erkänner det för sig själv.
Men jag erkänner i alla fall för dig, jag älskar dig fortfarande<3

Jag har förstått det nu, alla ständiga meningslösa gräl.
Alla gånger vi sagt dumma saker och jag gråtit.
Alla gräl, det var hopp från din sida.
Hopp att jag tillslut skulle ge upp, att våran vänskap skulle rinna ut ur sanden.
Så att det inte skulle vara ditt fel att våran vänskap tog slut.
Men bråken löste sig nästan alltid.
Det var därför du ignorerade mig den där dan, du ville bli av med mig.
Det var din sista utväg.
Du insåg att alla gräl inte hjälpte vi sårade ändå bara varandra.
Att ignorera mig, att göra små saker som egentligen va små och o betydande, men du visste det hela tiden. Du visste att det sårade mig.
Du visste att jag skulle gråta.
Men det va det värt, eller?
Äntligen förstår jag, att alla små gräl va förhoppningar från din sida att det skulle ta slut.
Äntligen har jag fattat att det jag trodde va vänskap, det jag försökte fixa bara va falskt.
Så jag slipper gå runt och hoppas, hoppas att du ska säga förlåt, och det ska lösas igen.
Men du ska veta, du är saknad, jag saknar oss.

Only my cat understands me

Jag kan inte släppa dig med tanken.
Jag vill komma över, leva vidare, gå vidare.
Men du är en del av mig, även fast du inte finns mera.
Du var min trygghet, nu är du borta.
Ensam är jag kvar här, liten och obetydlig.
Nu är det två nya katter här, men dom påminner mig bara om dig.
Du va så personlig, så underbar.
Jag kände mig så jävla älskad av dig.
Jag vet inte om du någonsin gjorde det, men det kändes så.
Du va den enda som accepterade mig, precis som jag var.
Lika ren och naken, lika blek och ensam, lika sårbar
Du ska veta att varje gång jag ska sova tänker jag på dig.
Att du alltid låg hos mig, att jag höll om dig.
Det var så jag somnade, trygg och lycklig.
Så trodde jag det skulle vara livet ut, men samtidigt visste jag att det skulle ta slut.
Men inte så här, och verkligen inte nu.
När du dog, så dog en del av mig.
Men den delen försvinner aldrig.
Jag älskade dig så otroligt mycket.
Folk sa ”Han är fan en katt”, jag visste det.
Men du va mer än en katt för mig.
Jag känner mig ensam utan dig, liksom O-älskad, så naken.
Jag kände att jag levde för något, att jag kanske betydde något.
Jag älskar dig Tootikki, du var mitt liv, och kommer alltid vara det.
Du ska veta ingen kommer kunna ersätta dig.
Jag kommer nog aldrig kunna ge någon så mycket kärlek.
Du va min bebis, det jag tog hand om, den jag alltid försvarade.
Du är en del av mig det kommer du alltid vara min unika underbara katt.

Mira

Ville bara tacka min stora syster Mira.
Hon ser mig ur en helt annan vinkel än alla andra.
Det kan vara väldigt skönt och befriande,
men för en del jävligt jobbigt.
Ända sen jag var liten har jag avgudat dig.
Sätt dig som den "perfekta" människan.
Jag vet ingen är perfekt,
men i mina ögon är du fan det.
Jag vet inte om du någonsin kommer att läsa det här,
men jag är säker på att du redan vet allt.
Men jag säger detta ändå för säkerhets skull,
jag älskar dig,
du får mig att känna att jag verkligen är någon.



Äta på restaurang?
Javisst!

Vad skulle du göra om du kände dig ersatt?

Men du unnar samtidigt den som ersätter dig,

du unnar henne att ha fler vänner än bara dig.

Men att du vet att hon har dissat folk för dig.

Inte för du velat det, utan för att hon verkar ha lite svårt att ha flera ”bra” kompisar.

Om du undrar varför jag undrar, så är det för att jag är rädd.

Rädd för att det håller på att bli så.

Jag kan inte säga samma sak som jag sagt om andra,

att jag inte behöver henne att jag klarar mig, jag har andra vänner.

Visst jag har andra, men hon har varit mitt allt, exakt allt.

Hon var den enda som inte visste, och hjälpte mig genom att inte veta.

Henne jag aldrig känner mig pinsam med.

Henne jag verkligen kan vara mig själv, på vilket humör jag än är.

Henne jag alltid gör bort mig med, men som kan skratta åt det.

Det är med henne jag testat allt nytt.

Det är henne jag alltid ringer, när jag behöver tröst.

Jag behöver aldrig säga något till henne, kan bara gråta,

Hon vet på en gång vad det handlar om.

Hon får mig att skratta åt saker som egentligen är skit tråkigt.

Min andra halva helt enkelt, kan man leva med bara en halva.

Jag kanske överreagerar, men det gör ont att se att en annans namn ersätter alla ställen där mitt alltid stått.

Jag älskar dig, du vet vem du är, om inte så har du glömt oss.

(Jag älskar Elsa hon är den gulligaste ungen som finns, du gör mig lycklig, du är det enda ljuset just nu, utan dig skulle jag inte hitta i mörkret)

Ser du något positivt i det här?

Det gör fan inte jag…

Visst det finns ju motgångar, och dom kommer då och då.

Men varför kommer alla samtidigt till mig?

Jag är bäst på att se något positivt i allt.

Men jag kan inte det nu, kan någon hjälpa mig?

Jag trodde allt började ordna upp sig nu.

Men det verkar som om det aldrig kommer bli så.

Jag saknar fortfarande Tootikki, han fans liksom som stöd hos mig.

Älskade Tootikki kom tillbaka, eller så kommer jag till dig.

Men jag vill inte leva utan dig, inte heller dö ifrån allt.

För det skulle vara så fegt, jag tänker inte ge upp.

Jag vet att du vill att jag ska fortsätta, och det tänker jag.

Men jag kan inte göra något åt saken just nu, för det är andras viljor som styr.

Varför blir det alltid så här när jag börjar gilla någon?

Jag vet att jag har gjort fel i flera lägen, jag har gjort så gott jag kunnat för att styra upp det.

Varför kan jag inte bli värsta geniet och fixa allt det här?

Men jag är inte så feg att jag drar mig ur, men kan ingen underlätta lite åt mig?

Åtminstone kan väl en av sakerna lösas, och gärna till min fördel.

Det löser väl sig alltid? Eller?