Only my cat understands me

Jag kan inte släppa dig med tanken.
Jag vill komma över, leva vidare, gå vidare.
Men du är en del av mig, även fast du inte finns mera.
Du var min trygghet, nu är du borta.
Ensam är jag kvar här, liten och obetydlig.
Nu är det två nya katter här, men dom påminner mig bara om dig.
Du va så personlig, så underbar.
Jag kände mig så jävla älskad av dig.
Jag vet inte om du någonsin gjorde det, men det kändes så.
Du va den enda som accepterade mig, precis som jag var.
Lika ren och naken, lika blek och ensam, lika sårbar
Du ska veta att varje gång jag ska sova tänker jag på dig.
Att du alltid låg hos mig, att jag höll om dig.
Det var så jag somnade, trygg och lycklig.
Så trodde jag det skulle vara livet ut, men samtidigt visste jag att det skulle ta slut.
Men inte så här, och verkligen inte nu.
När du dog, så dog en del av mig.
Men den delen försvinner aldrig.
Jag älskade dig så otroligt mycket.
Folk sa ”Han är fan en katt”, jag visste det.
Men du va mer än en katt för mig.
Jag känner mig ensam utan dig, liksom O-älskad, så naken.
Jag kände att jag levde för något, att jag kanske betydde något.
Jag älskar dig Tootikki, du var mitt liv, och kommer alltid vara det.
Du ska veta ingen kommer kunna ersätta dig.
Jag kommer nog aldrig kunna ge någon så mycket kärlek.
Du va min bebis, det jag tog hand om, den jag alltid försvarade.
Du är en del av mig det kommer du alltid vara min unika underbara katt.

Mira

Ville bara tacka min stora syster Mira.
Hon ser mig ur en helt annan vinkel än alla andra.
Det kan vara väldigt skönt och befriande,
men för en del jävligt jobbigt.
Ända sen jag var liten har jag avgudat dig.
Sätt dig som den "perfekta" människan.
Jag vet ingen är perfekt,
men i mina ögon är du fan det.
Jag vet inte om du någonsin kommer att läsa det här,
men jag är säker på att du redan vet allt.
Men jag säger detta ändå för säkerhets skull,
jag älskar dig,
du får mig att känna att jag verkligen är någon.



Äta på restaurang?
Javisst!

Vad skulle du göra om du kände dig ersatt?

Men du unnar samtidigt den som ersätter dig,

du unnar henne att ha fler vänner än bara dig.

Men att du vet att hon har dissat folk för dig.

Inte för du velat det, utan för att hon verkar ha lite svårt att ha flera ”bra” kompisar.

Om du undrar varför jag undrar, så är det för att jag är rädd.

Rädd för att det håller på att bli så.

Jag kan inte säga samma sak som jag sagt om andra,

att jag inte behöver henne att jag klarar mig, jag har andra vänner.

Visst jag har andra, men hon har varit mitt allt, exakt allt.

Hon var den enda som inte visste, och hjälpte mig genom att inte veta.

Henne jag aldrig känner mig pinsam med.

Henne jag verkligen kan vara mig själv, på vilket humör jag än är.

Henne jag alltid gör bort mig med, men som kan skratta åt det.

Det är med henne jag testat allt nytt.

Det är henne jag alltid ringer, när jag behöver tröst.

Jag behöver aldrig säga något till henne, kan bara gråta,

Hon vet på en gång vad det handlar om.

Hon får mig att skratta åt saker som egentligen är skit tråkigt.

Min andra halva helt enkelt, kan man leva med bara en halva.

Jag kanske överreagerar, men det gör ont att se att en annans namn ersätter alla ställen där mitt alltid stått.

Jag älskar dig, du vet vem du är, om inte så har du glömt oss.

(Jag älskar Elsa hon är den gulligaste ungen som finns, du gör mig lycklig, du är det enda ljuset just nu, utan dig skulle jag inte hitta i mörkret)

Ser du något positivt i det här?

Det gör fan inte jag…

Visst det finns ju motgångar, och dom kommer då och då.

Men varför kommer alla samtidigt till mig?

Jag är bäst på att se något positivt i allt.

Men jag kan inte det nu, kan någon hjälpa mig?

Jag trodde allt började ordna upp sig nu.

Men det verkar som om det aldrig kommer bli så.

Jag saknar fortfarande Tootikki, han fans liksom som stöd hos mig.

Älskade Tootikki kom tillbaka, eller så kommer jag till dig.

Men jag vill inte leva utan dig, inte heller dö ifrån allt.

För det skulle vara så fegt, jag tänker inte ge upp.

Jag vet att du vill att jag ska fortsätta, och det tänker jag.

Men jag kan inte göra något åt saken just nu, för det är andras viljor som styr.

Varför blir det alltid så här när jag börjar gilla någon?

Jag vet att jag har gjort fel i flera lägen, jag har gjort så gott jag kunnat för att styra upp det.

Varför kan jag inte bli värsta geniet och fixa allt det här?

Men jag är inte så feg att jag drar mig ur, men kan ingen underlätta lite åt mig?

Åtminstone kan väl en av sakerna lösas, och gärna till min fördel.

Det löser väl sig alltid? Eller?

som alltid

Hon springer på sina små ben.

Hon springer det snabbaste hon kan.

Fort, fort iväg ingen får se henne gråta

Hon håller händerna kring öronen,

hon vill inte höra, inte se,

inte känna, inte lukta,

inte smaka, inte veta

inte leva och inte dö.

Hon springer bort från allt.

Ingen kommer att sakna henne.

Varje gång hon gråter, varje gång hon ler,

så blir det bara fel.

Hon springer.

Hon försvinner bort.

Hon sätter sej ner, andas djupt.

Tillslut, torkar hon tårarna, ingen får misstänka att hon gråtit.

Ler, spelar glad, som så många gånger förr.

Hej höst, Hej älskade Höst.

Sprattel i kroppen och en massa överskotts energi, jajjamensan

Jag gräver långt in i min lilla hjärna men endå förstår jag inte.

Hur människor kan tycka att fina höst (håll för ögnen den som är känslig) är en deppig och tråkig årstid.

Alla små varelser som tycker så, ser ni aldrig positivt?

Tänk dig att du går i skogen en vacker vår morgon när solens strålar letar sig in genom trädens toppar,

färger miljontals färger visar sig.

Va i skogen gå promenad, om det inte passar plocka svampelisvamp.

Sök på svamp +recept på internet, jag lovar du kommer hitta många goda recept som passar.

Ta fram ingredienser och ställ dig framför spisen och börja laga svamp
(glöm inte ringa och bjuda hem mig)

Men jag funderar så det knakar, hur kan man inte gilla regn???

Det är ju underbart. Det finns inget så härligt som regn.

Tänk dig att du sitter ihop kurrad i soffan med någon du tycker väldigt mycket om,

ni har tända ljus och dricker te.

Ni hör regnet smattra på fönstret. (åh att somna till det är det underbaraste som finns)

Luften är frisk och ren, man känner sig fri.

Kan det bli så mycket bättre?

Jag älskar höst, jag älskar regn.

Välkommen tillbaka höst, klappi<3

saknar

Mamma lagar fortfarande mat för fyra.

Det har snart gått tre år nu, kan hon inte vänja sig?

Hon kanske inte vill det.

Jag saknar också men det hjälper inte att låtsas tro att du ska dyka upp lagom till middagen.

Pappa glömmer ibland att låsa dörren,

han tror att du ska komma på natten och låsa den,

tror han verkligen så mycket att han glömmer och låsa dörren,

eller har han bara blivit allmänt glömsk?

Men jag förstår dom, dom två som uppfostrat dig, deras lilla ängel är nu borta.

Kvar är en miniatyr, en miniatyr blir aldrig lika vacker och underbar, men jag lovar jag försöker.

Visst du hälsar på ibland men inte ofta, och sällan ensam.

Jag har inget emot honom tvärt om han är underbar.

Vi saknar vi glömmer och vi hoppas.

Men del saknar så mycket att dom tror att det bara är att leva som alltid.

Sådana är mamma och pappa men dom fattar inte att det inte går utan dig.

Vi va ditt allt det enda om betydde så mycket, du va mitt stöd.

Dom dagarna mamma och pappa bråkade,

då kunde jag bara springa ner till dig,

nu bråkar dom aldrig så jag hör,

eller så har dom väl bara blivit sams nu.

Du har lämnat allt annorlunda, allt som det alltid varit.